K-G Bergström
Ändå är det paradoxala att det inte är C och L som avgör om Stefan Löfven vinner statsministeromröstningen i riksdagen. Den nyckelrollen har i stället det parti som varken C eller L vill ha något att göra med – Vänsterpartiet.
Om Jonas Sjöstedt i besvikelse över att Stefan Löfven gör den högersväng som de båda mittenledarna kräver, beslutar att rösta mot den, så faller Löfvens regering en gång till i riksdagen. V har tillsammans med M, KD och SD 182 mandat, vilket med god marginal räcker för att fälla Stefan Löfven i en statsministeromröstning.
Nu kan man förstås invända att det borde vara omöjligt för Vänsterpartiet att rösta på samma sätt som SD.
Men de krav som Liberalerna och C ställt för att släppa igenom en S-regering måste vara fullständigt oacceptabla för Sjöstedt. En av hans profilfrågor som partiledare har varit att stoppa vinster i välfärden. Han har varit på väg att få igenom ett vinsttak, eftersom Stefan Löfven hittills behövt hans stöd för att få igenom budgeten. Något sådant kommer inte L och C att acceptera. Men åtskilligt annat är lika oacceptabelt. Lägre ingångslöner, slopad värnskatt, fri hyressättning i nya hyreshus och generösare rutavdrag. Det borde i och för sig vara otänkbart också för S, men man vet att regeringsmakten är extremt viktig för Stefan Löfven och hans parti. Det torde därför finnas betydande beredskap för eftergifter.
Men det blir en svår balansgång. Blir högersvängen för skarp, torde det bli omöjligt för Jonas Sjöstedt att släppa igenom Stefan Löfven som statsminister. Om han först blir av med inflytandet över budgeten och ovanpå det, ska tvingas acceptera ren högerpolitik, så torde frestelsen att trycka på röd knapp bli svår.
Om å andra sidan Stefan Löfven försöker blidka Vänsterledaren i någon sakfråga, lär Lööf och Björklund bli rasande. De har ju lovat att inte heller ge V något inflytande.
För både Annie Lööf och Jan Björklund är flirten med S äventyrlig. De riskerar båda en svekdebatt. De sa ju aldrig före valet att ett nej till SD skulle leda till ett ja till Stefan Löfven.
Allra svårast har L-ledaren det. Visserligen var stödet för S-samarbetet något större än det tidvis låtit. 18-7 i partistyrelsen och 13-6 i riksdagsgruppen. Men problemet för honom är att det är tunga riksdagsledamöter som säger nej. Partiets ekonomiske talesman, Mats Persson, sa till exempel direkt efter Björklunds presskonferens att han anser att det vore förödande att samarbeta med S.
Möjligen kan L-rebellerna finna någon tröst i Björklunds svar på frågan om vad som händer, om det blir nej till Stefan Löfven i riksdagen. Då spekulerade han i att det inte kan uteslutas att det regeringsalternativ som tidigare förkastats (alltså M+KD-regering) återkommer.