Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

En svart dag för Miljöpartiet i Sverige

Måndagen den 18 april är en svart dag för Miljöpartiet. Två allvarliga bakslag på samma dag.

Mehmet Kaplans avgång var ofrånkomlig men måste te sig som totalt obegriplig för den som inte är van vid politiska floskler och politiskt hyckleri.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingen av dagens huvudaktörer riktade någon kritik mot honom. Han själv var totalt renons på självkritik eller ånger. Han avgick bara därför att han ifrågasatts. Det skulle stå i vägen för att han skulle kunna uträtta vad som krävs. Politiskt snömos.

Statsministern sa sig dela hans bedömning att diskussionen står i vägen för hans uppgifter. Det är alltså inte Kaplan som står i vägen utan debatten. Snömos.

MP:s språkrör hyllar honom. Inte ett ord av kritik. De säger sig förstå att han avgår. Kaplan själv sa på presskonferensen att han känt språkrörens starka stöd. Men varför övertalade de honom då inte att stanna?

Sanningen bakom hyckleriet är i stället att Mehmet Kaplan blivit en allvarlig belastning för regeringen. Idag tog t o m den inte direkt proisraeliska utrikesministern, Margot Wallström, skarpt avstånd från Kaplans kopplingar av Israels behandling av palestinier med Hitlers antisemitism.

Det uttalandet är bara ett i raden av diskutabla för att inte säga omdömeslösa uttalanden eller handlingar av Mehmet Kaplan. Som riksdagsledamot inbjöd han t ex en antisemit till parlamentet.

Både det och uttalandet om Israel-Nazi-Tyskland kom före hans utnämning till statsråd. Det finns därför skäl att ifrågasätta hur grundlig Stefan Löfvens granskning av Kaplans antecedentia egentligen var. Man kan misstänka, även om han själv bestrider det, att han i huvudsak lät MP-ledningen stå för researchen kring de gröna statsråden. Det är i så fall inte så konstigt. Det är praxis att partiledningarna i en koalition själva får välja sina egna statsråd. Men i Kaplans fall borde kanske någon varningsklocka ha ringt. I det socialdemokratiska partiet har funnits en känd och respekterad Kaplan-kritiker, den f d ordföranden i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Nalin Pekgul.

En tröst är att åtminstone tills vidare hamnar bostadsfrågorna i mer kompetenta händer. Per Bolund är kanske den skickligaste av de gröna statsråden. Han tar nu över tillfälligt.

Det andra svarta inslaget i MP:s måndag var att det nu bekräftats att Vattenfall säljer sina brunkolstillgångar i Tyskland till ett tjeckiskt företag. De flesta minns nog Gustav Fridolins kolbit i valrörelsen 2014. Då räckte det minsann inte med att det statliga energibolaget skulle sälja sin miljöförstörande energiråvara. För miljön spelar det ju ingen större roll vem som äger en miljöskadlig verksamhet var Fridolins resonemang, om jag minns rätt. Brunkolet ska inte brytas, det ska stanna i marken. Hur det blir med det återstår att se. Men det är inte längre Sverige som avgör dess öde, såvida inte regeringen mot all förmodan stoppar affären.