Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

Drömmen om makt blev Fridolins fall

Fridolin med sin kolbit som fick stor uppmärksamhet i valrörelsen 2014.Foto: Skärmdump SVT
Det var drömmen om makt och att visa regeringsduglighet som blev Gustav Fridolins fall, skriver K-G Bergström.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

Upp som en sol ned som en pannkaka. Det må vara en sliten metafor, men är en sorgligt träffsäker bild av Gustav Fridolins politiska karriär.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under större delen av sin politiska bana har Fridolin setts som ett politiskt underbarn.

Språkrör för Grön Ungdom vid 16 års ålder.

Riksdagsledamot när han var 20.

Språkrör för MP som 28-åring.

Utbildningsminister vid 30.

Det är ett CV som få andra politiker kan visa upp.

Ändå tycks hans karriär sluta med att han avgår frivilligt för att inte behöva bli avsatt. Enligt partiets stadgar skulle han kunnat sitta kvar till 2020 om MP velat. Men han väljer nu att gå ett år tidigare. Det är svårt att se någon annan förklaring än att han vill förekomma en petning från valberedningen.

 

Bakgrunden till Fridolins nedgång och fall är drömmen om makt och att visa regeringsduglighet för partiet. MP valde att till varje pris stanna kvar i regeringen, nästan vad än S hittade på. De flesta kanske tycker att största sveket är att MP lät Vattenfall sälja sitt brunkolsinnehav, trots att alla minns hur han i valrörelsen viftade med en brunkolsbit och lovade att Vattenfalls tyska brunkol skulle stanna i marken. 

Men frågan är om inte partiets ja till den dramatiska omsvängningen av den svenska migrationspolitiken var den allvarligaste eftergiften. Från att ha varit ett av de mest liberala migrationspartierna lät sig de Gröna flyttas ut bland de mest restriktiva.

 

När han var yngre och partiet i opposition samarbetade med Göran Perssons regering, gjorde han tvärtom. Då pressade han S-regeringen till en långt generösare invandring än Persson ville. Men då fanns för S risken hela tiden att MP skulle gå över till de borgerliga, vilket förbättrade MP:s förhandlingsposition dramatiskt. När Gustav Fridolin blev språkrör förde han partiet till vänster och gav upp det förhandlingsmässiga drömläge partiet hade tidigare. Nu står partiet längre till vänster än någonsin tidigare. 78 procent av dess väljare ansåg sig i årets val stå till vänster. 1991 var de 43 procent.

Men det fanns också enskilda affärer som kostade Fridolin förtroende. Förre MP-ministern Mehmet Kaplan som Fridolin länge försvarade och den så kallade handskakningsskandalen då en grön förtroendevald vägrade ta en kvinnlig journalist i hand och där MP:s språkrör felbedömde igen ledde till förtroenderas.

När Gustav Fridolin var som populärast i juni 2014 fick han 47 procent av väljarnas förtroende i Demoskops mätning. I institutets senaste mätning i oktober, var förtroendet det lägsta av alla partiledares, bara 15 procent. Det politiska underbarnet blev under sin regeringstid snarast en belastning för sitt parti.

 

Den som flest tycks tippa som efterträdare är Per Bolund, finansmarknadsministern. Till sin personlighet tycks han snarast vara Fridolins motsats. Lugn ,eftertänksam och föga karismatisk. Men kanske är det en sakligare och mer förtroendeingivande ledare MP behöver nu.

Egentligen borde nog MP överväga också det andra språkrörets framtid. Isabella Lövin är i och för sig långt mindre belastad. Men hennes förtroendesiffror är ändå ofta ungefär lika dåliga som Fridolins. Även om hon i  Demoskops senaste mätning slog honom med fyra procentenheter.

Ett givet alternativ till Lövin vore förstås den karismatiska kulturministern, Alice Bah Kuhnke. Frågan är bara om hon är tillräckligt kompetent allmänpolitiker och om MP klarar att byta ut båda språkrören samtidigt.