Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Det var ingen statsman som uppträdde

Statsminister Stefan Löfven på torsdagens presskonferens. Foto: Pelle T Nilsson

De senaste dagarna har en och annan frågat sig vart statsministern tagit vägen. De allra spydigaste har till och med talat om att det är inrikesminister Anders Ygeman som styr landet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ygeman har med lugn, värdighet, professionalism och auktoritet framträtt från morgon till kväll på presskonferenser, i tv-soffor och radiostudior. Uppenbart allt tröttare för varje dag, men Ygeman har ändå med något undantag hållit tungan rätt i mun. Kort sagt, han har uppträtt statsmannamässigt.

I dag var det den riktige statsministerns tur. Det kan nog inte uteslutas att ett av syftena var att visa att han minsann leder landet och inte Ygeman. Men det var ingen statsman som uppträdde. Löfven hann under den halvtimmeslånga presskonferensen göra två misstag.

Han inledde med att både vädja om nationell samling – nu är inte tid för käbbel – och att förkunna att Sverige varit naivt i inställningen till extremism. Det vill säga inte hans regering, markerade han. I huvudsak den borgerliga regeringen. ”När vi tillträdde var det rent på bordet”, enligt Löfven. Det framgick ändå att han också tyckte att socialdemokratiska regeringar tidigare varit godtrogna.

Det har säkert funnits en betydande naivitet i synen på unga muslimers beredskap att bli IS-krigare. Men att försöka skuldbelägga bara den borgerliga sidan är minst sagt utmanande, när det råder krisläge och behovet av nationell samling borde vara överordnat allt annat. Dessbättre vände M-ledaren andra kinden till.

Däremot är Löfvens insinuation att både tidigare S-regeringar och de borgerliga 2006–14 varit för naiva för att förebygga extrem brottslighet som terrorism djupt orättvis.

Persson-regeringen före 2006 fick snarast klä skott för att den vidtog för mycket integritetskränkande åtgärder. Efter sin justitieminister myntades till och med Bodströmsamhället som beskrivning av ett övervakningssamhälle.

Stefan Löfven borde rimligen inte heller ha kunnat undgå Reinfeldtsregeringens kontroversiella FRA-lag som utsträckte FRA:s rätt att signalspana. En lag som S och MP röstade mot och lovade riva upp 2010. Det skedde inte. Alliansen behöll makten. Men i stället utvidgades lagen med stöd av Socialdemokraterna (!), så att även Säpo fick signalspana.

Den andra tavlan av statsministern i dag gällde svaret på en enkel fråga från Dagens Industris P M Nilsson:

Motiveras gränskontrollerna i dag främst av migration eller terroristhotet ?

”… terroristhotet är det viktigaste”, var regeringschefens oväntat raka svar.

Så lät det ju inte när gränskontrollerna inrättades. Då hänvisades det till att Migrationsverket skulle ha begärt såna. Det visade sig senare vara ett halvt lögnaktigt påstående av inrikesministern. Det var på inrådan, inte begäran, av myndigheten, sa dess GD. Inget då om terroristhotet.

Om man är välvillig skulle man kunna tänka sig att Löfven nu avsåg läget i dag, när regeringen förlängde gränskontrollerna tre veckor till.

Men knappast. Om terroristhotet är viktigast, lär det inte bli möjligt att avskaffa kontrollerna på evigheter. Vem törs någonsin säga att ett sånt hot är undanröjt för gott.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!