Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Det mest osannolika år jag upplevt som politisk journalist

Stefan Löfven på Socialdemokraternas valvaka. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

2018 är det mest osannolika politiska år som jag upplevt under mina 33 år som aktiv politisk journalist.

Det år dessförinnan som möjligen kan konkurrera är 1978, då den Fälldinska majoritetsregeringen ersattes av Ola Ullstens folkpartiregering med bara 11 procent av rösterna. Liksom 1958 då det till och med blev extra val.

Men att Sverige inte skulle ha en reguljär regering på hela hösten efter ett riksdagsval är unikt. Och vårt land har i ännu ett avseende blivit mer likt andra europeiska länder.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För Stefan Löfven har 2018 varit ett annus horribilis, ett förfärligt år. Han har lidit nederlag på nederlag. Ändå ska det inte uteslutas att det är han som står som segrare  när det  bildas en ny regering.

Riksdagsvalet med ett resultat på drygt 28 procent var det sämsta i mannaminne. Ändå ledde det inte till några krav på Löfvens avgång. En orsak torde ha varit att 28 procent ändå var bättre än de 25 procent som det fanns skäl för partiet att frukta utifrån opinionsmätningarna. Men S spurtade bra. Det visade både procentandelen och mandatfördelningen. Det ynka enda mandat mer som de rödgröna fick än alliansen var guld värt för Socialdemokraterna. Men en halv katastrof för de borgerliga.

Trots att 28 procent var S sämsta valresultat i mannaminne ledde det inte till några krav på Stefan Löfvens avgång. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Om möjligt ännu sämre gick det för S i kommun- och landstingsvalen

Detta enda mandat kan förklara en stor del av höstens turbulens. Skulle alliansen i stället ha vunnit med ett mandat, hade läget varit annorlunda om S verkligen följt sin princip att den största regeringskonstellationen ska regera. 

Nu var det inte bara riksdagsvalet som blev ett bakslag för Socialdemokraterna. Om möjligt ännu sämre gick det i kommun- och landstingsvalen. I 251 av de 290 kommunerna backade partiet. Och ännu värre  gick det nog i landstingsvalet.

2014 styrde de rödgröna ensamma i 12 regioner eller landsting, alliansen i 5. Efter 2018 års val har alliansen makten i 12 och S bara i ett (Västerbotten) enligt SKL:s hemsida. Historiska socialdemokratiska fästen som Norrbotten och Dalarna föll.

Stefan Löfven hade ju proklamerat årets val som en folkomröstning om välfärden. Om man anser att det är kommuner och landsting som har huvudansvaret för den, så blev folkomröstningen ett formidabelt fiasko för S.

Ovanpå valsmällarna har sen Löfven två gånger åkt på stryk i riksdagen. Och inte i någon enskild sakfråga utan i omröstningar som avsåg förtroendet för honom och hans regering eller regeringsalternativ. Det mest förödande en statsminister kan råka ut för.

Det, skulle man kunna tro, skulle leda till förödande opinionsförluster. Men alls inte. Tvärtom är S en av höstens vinnare. Det osannolika har inträffat att Socialdemokraterna tycks ha tjänat på att inte styra landet politiskt. Nuvarande regering ägnar sig ju bara åt att administrera landet. Ingen egentlig politik.

När Stefan Löfven drev socialdemokratisk politik backade hans parti. När det bara förvaltade gick det fram.

Men även detta till synes ologiska har förstås en förklaring.

Ulf Kristersson är inte bara en förlorare som alliansledare utan också som partiledare
När C och L valde att börja förhandla med S sprack den allians som bildades 2004. Foto: OLLE SPORRONG

Alliansen har helt enkelt varit sämre. Den har inte uppträtt som dess väljare vill. Och så pass illa att den inte längre gör rätt för namnet allians. När C och L valde att börja förhandla med S om att släppa fram en rödgrön regering och till och med kanske budgetsamarbeta med en sån, sprack den allians som bildades 2004 på Maud Olofssons gårdsplan i Högfors. Eller kanske reellt när Ulf Kristersson beslöt att försöka bilda regering bara med Ebba Busch Thor. En regering som skulle behöva SD:s röster i varje omröstning och som C och L därför stoppade i riksdagen.

Ulf Kristersson är inte bara en förlorare som alliansledare utan också som partiledare. M backade mest i valet och hans regeringsalternativ fälldes. Men ändå har han vunnit en viktig seger. M och KD fick igenom sitt budgetförslag. Och Sverige har en borgerlig budget men röd statsminister tills vidare.

Annie Lööf är också i många borgerliga väljares ögon en av höstens stora förlorare. Även om hennes egna fortfarande är lojala. Men hennes regeringsstrategi med alliansstöd över blockgränsen visade sig orealistiskt. Hon framstod också som värsta bromsklossen i regeringsbildningen med sina tre nej till Stefan Löfven och Ulf Kristersson.

Kanske sprack alliansen reellt när Ulf Kristersson beslöt att försöka bilda regering bara med Ebba Busch Thor, skriver K-G Bergström. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men politiken är inte logisk. Likafullt sitter nu Centerledaren med trumf på hand. Det är hon som avgör vem som blir näste statsminister. Löfven eller Kristersson. Hon kommer att framstå som en svikare hur hon än gör. Men hennes strategiska läge och 31 mandat gör att S-ledaren tycks vara beredd att offra hjärtefrågor som i ett normalt läge skulle ha medfört omedelbar avsättning.

Det kan göra att Lööf kan komma att utropa sig till vinnare. Trots att hon lovat att hellre äta upp sin högersko än bli stödhjul till S.

 

LÄS MER: Fler av K-G Bergströms krönikor från den politiska hösten 2018