Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

De hårda orden är undantag i Reinfeldts bok

"Under åtta som regeringschef följde jag och levde under ett dussintal drev (mediedrev). Det är den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige. Det dödar inte människor rent fysiskt, men det dödar något av själen och sargar dig som människa."

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Reinfeldt gjorde sig aldrig känd som en politiker som använde överord. Så inte heller i sina memoarer. Ovanstående citat är nog det mest uppseendeväckande i boken. Ändå försöker han inte bortförklara politikernas eget ansvar.

”Ett drev uppstår enligt min erfarenhet därför att en makthavare har gjort något fel”, konstaterar han.

Han är sparsmakad med exempel på egna tillkortakommanden. Ett drabbade honom nästan direkt efter segervalet 2006. Han utsåg Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò till ministrar. Efter en dryg vecka som statsråd tvingades de avgå efter att ha hamnat i mediedrev.

Reinfeldt anser sig inte ha ställt tillräckligt heltäckande frågor innan de utnämndes. Han anser inte heller att ”vår hantering av den kritik som de utsattes för var tillräckligt bra.”

Han tycks också ångra att han i en Eko-utfrågning inför valet 2006 började tala om försämrade ränteavdrag som ett sätt att finansiera en del av fastighetsskattereformen. Det förblev också bara ett intervjusvar.

Däremot syns ingen ånger över de hårt kritiserade nedskärningarna av försvaret eller stödet för LAS.

 

Till skillnad från många andra memoarförfattare ger inte Fredrik Reinfeldt igen för gammal ost mot politiska motståndare. Med något undantag. Kritiken är stenhård mot SD, vars kärna samlar de flesta av landets rasister och kraftigt främlingsfientliga. Till det kommer också väljare som är missnöjda med det mesta, skriver han. Med tanke på att partiet nu tycks ha var femte väljares stöd, så är det nog en väl vårdslös generalisering.

Men de hårda orden är undantag.

Visst berättar han hur Maud Olofsson grät under förhandlingarna om kärnkraften. Men det är snarast lite ömsint och respektfullt formulerat. Han beskriver henne som en stark förhandlare och sin mest strategiska partner i Allianssamarbetet.

Men de två var förstås inte överens om allt, varken i stort eller smått. Reinfeldt ger nu sin version av badtunnemyten, som fortfarande lever kring det första Alliansmötet hemma hos Maud i Högfors. Hon ville att de fyra partiledarna skulle bada i tunnan. Reinfeldt sa nej. Han tänkte sig det hela som en bild av fyra som kokas till avrättning hos kannibaler. Maud tyckte att han var trist.

Varken som statsminister eller memoarförfattare är han någon stor nyhetsleverantör. Men några finns. Under finanskrisen upplevde han i de mörkaste stunderna att också Sverige stod på randen till en kollaps av det finansiella systemet .

Han skriver också att Lars Leijonborg i något skede tyckte att de fyra borgerliga partierna kunde slås ihop till ett, eller två.

Men inte ett ord om det som borde ha varit det mest omtumlande under regeringsåren. Skilsmässan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!