Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

Borg uttalar sig där han borde knipa käft

"Det kunde ha varit värre", kanske Fredrik Reinfeldt utbrister när han läser senaste Demoskopundersökningen.

En mätning som kommer vid en extra känslig tidpunkt för honom.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tusentals moderater från hela landet är samlade i Göteborg till ett så kallat Sverigemöte. Att komma till ett sådant med ännu en kalldusch opinionsmässigt är inget en partiledare önskar sig.

Det slipper nu M-ledaren. Det mesta är ju egentligen oförändrat. Inga statistiskt säkra förändringar. Men sådana behövs inte för partistrateger vid den här tiden ett valår.

Det torde räcka gott för ledande moderater att partiets siffra är högre i april än i mars, hur osignifikant förändringen än är.

Jag kan också se partiets propagandachef Per Nilsson framför mig i färd med att meddela omvärlden att Demoskops siffror visar att valet sannerligen inte är avgjort.


Det intressantaste med mätningen är också att andelen osäkra är den högsta någonsin i Demoskopmätningar, 22,2 procent. Tvärtemot andelen i den förra undersökningen där Demoskop kom fram till att den sjunkit till 14,3.

Med tanke på att andelen osäkra under januari, februari och april legat på 21-22 procent, kan man undra över marssiffran.

I alla händelser är förstås de många osäkra alliansens hopp. Enda hopp för att vara exakt. Ett gap på 14,6 mindre än ett halvår före ett riksdagsval är jättestort.


Jag skulle bli mycket förvånad om alliansen lyckas sluta gapet och vinna. Men ska det vara möjligt måste förstås de många osäkra bestämma sig för något borgerligt parti.

Vad skulle kunna tala för en opinionskantring?

Ja, alliansens offensiv inför Vårbudgeten skulle ju kunna göra det. I varje fall i teorin. Stora satsningar på skolan som i det närmaste raderar ut skillnaderna mellan S och alliansen. Rätt stora landsbygdssatsningar kan förstås också göra det lättare för Centern att hålla sig kvar i riksdagen.

Men problemet för Reinfeldts regering är att offensiva satsningar hela tiden kantas av bakslag.


Senast häromdagen kom ännu en Pisa-undersökning. Även om det är ytterst ovisst om den borgerliga regeringen överhuvudtaget ska lastas för att svenska elever är dåliga på att lösa problem, så drabbar alltid sådana undersökningar sittande regering mer.

Dessförinnan kom en lika eländig nyhet för regeringen. "Uppdrag gransknings" scoop om den fria förskola som serverade vatten och knäckebröd till frukost. Inte heller duellen i Agenda mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt blev något lyft för alliansen.

Det är också påtagligt att Anders Borg blir en allt mindre tillgång för de blå. Han uttalar sig där han borde knipa käft. Som om den svenska livsmedelsindustrin och skolan. Han har obegripligt svårt att vinna debatter mot Magdalena Andersson. Låter henne komma undan med att Borg lånar en massa pengar. Men det gör också S i sitt budgetalternativ, vilket finansministern inte pressar henne på.

Jag tror faktiskt att FP:s ekonomiveteran Carl B Hamilton är bättre försvarare av alliansens ekonomiska politik än Borg.

Även om finansministern i går höll ett engagerat och förmodligen uppskattat tal av de redan frälsta - de 2802 på Sverigemötet.