Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

Bergström: Hög tid att sluta huka, Löfven

Nu är det hög tid för Stefan Löfven att sluta huka.

Frånsett ett uttalande i lördags har Löfven duckat i turbulensen kring Omar Mustafa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ordföranden i Stockholms arbetarekommun Veronica Palm, som sparkade Mustafa ur partistyrelsen, har sagt att hon inte utsatts för någon press från partiledningen att göra det. Partisekreterare Carin Jämtin har upprepade gånger hävdat att det är Stockholms arbetarekommuns angelägenhet. En bisarr ståndpunkt. Ansvaret för sammansättningen av partiets styrelse kan rimligen inte delegeras till lokala organisationer.

Vän av ordning kan förstås tycka att det är mycket väsen för en suppleantplats i en partistyrelse. Men frågan är större än så. S vill styra Sverige. Kan ett parti som gång på gång misslyckas med att välja höga förtroendevalda klara det ?

Kan vi lita på att Löfven har kurage nog att stå rak i en konflikt som det inte går att kompromissa sig ur?

Veronica Palms agerande är förstås ännu mer diskutabelt. Hon tillhör partiets innersta cirkel (verkställande utskottet, VU). Men hon har uppträtt som en nybörjare. Hon misslyckades uppenbart med att övertyga valberedningen om Ylva Johansson och Anders Ygemans odiskutabla kapacitet.

Hon nominerade då i stället Omar Mustafa.

Det var ingen okänd person för henne. Han satt i samma distriktsstyrelse som hon var ordförande för. Att han bjudit in diskutabla person i sin egenskap av ordförande i Islamiska förbundet borde ha varit känt. Men intrycket är att Palm såg mellan fingrarna tills det började blåsa politisk kuling kring Mustafa. Och inte ens då tycks hon ha ansett att han var någon lokal belastning.

För om jag minns rätt bad hon honom i lördags bara att avgå ur partistyrelsen. Att han också lämnade övriga partiuppdrag var hans eget beslut.

Att hon sen i går plötsligt lovade att be Omar Mustafa ursäkt om han vill ha en, får en vindflöjel att framstå som rak och konsekvent i jämförelse.

Vad ska hon be om ursäkt för, så länge hon inte ger honom tillbaka platsen i partistyrelsen?

Sen i lördags har opinionsstormen kantrat över i kritik mot avsättningen. Kanske kan Nalin Pekguls debattartikel i DN i går nyansera debatten. Själv muslim tar hon avstånd från Islamiska förbundet .

Hon hävdar också i artikeln att den moderate riksdagsledamot som också varit ordförande i Islamiska förbundet offentligt ska ha sagt "att hans dröm är att leva i ett land där sharia styr".

Det borde vara en mardröm för de så kallade Nya Moderaterna. Hur länge ska de komma undan så lättvindigt?