Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Anna Johansson är
en ren belastning

Anna Johansson rekryterades som infrastrukturminister 2014. Foto: Pelle T Nilsson
Statssekreterare Erik Bromander fick sparken efter sina många resor. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet / KRISTIAN POHL/REGERINGSKANSLIET

Det är snabba ryck i näringsdepartementet just nu.

I tisdags hade infrastrukturminister Anna Johansson förtroende för sin resglade statssekreterare Erik Bromander.

I går kväll gav hon honom sparken efter DN-journalisterna Mikael Delins och Kristoffer Örstadius avslöjande av hans diskutabla resor.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

DN-journalisterna spekulerar i att det var deras nya frågor om hur statssekreteraren använt sin resebonus som fick henne att ändra sig. Det kan förstås inte uteslutas. Men jag tror snarare på att hon blivit överkörd av högre makter i regeringen. De har insett att det är omöjligt att ha kvar en hög makthavare som ser ut att ha utnyttjat sin politiska ställning till att skaffa sig privata fördelar.

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson sågade häromdagen Bromanders beteende totalt.

Han ifrågasatte framför allt att en statssekreterare med ansvar för infrastruktur valde så många glassiga resmål, när de akuta infrastrukturproblemen snarare handlar om inhemska problem som till exempel tågtrafiken.

 

Till det kommer ju de privata fördelar Bromander skaffat sig via resor i business class, längre uppehälle än plikterna krävde med dyrare traktamente för statskassan som följd, någon resa som genomfördes trots att de planerade mötena hade ställts in i förväg.

VU-ledamoten Ulf Bjereld konstaterar också i en DN-intervju att ministern måste ha noterat att hennes närmaste man varit borta mycket och mycket mer än vad en statssekreterare brukar vara.

Anna Johanssons kommentar efter DN:s avslöjande var också ytterst diskutabel. Till Expressen sa hon att ”det är oerhört olyckligt att det här kommer upp och att det uppenbarligen skett saker som inte är helt enligt regelverket". Man kan få intrycket att hon tyckte att det värsta var att skandalen avslöjades.

 

Anna Johansson var en av många diskutabla rekryteringar som Stefan Löfven gjorde 2014. Hon hade noll erfarenhet av riksdag eller regering. Hennes erfarenhet var i huvudsak kommunal från Göteborg. Sen var hon förstås dotter till gamle Metallaren Göran Johansson och tung socialdemokrat i Göteborg under många år. Man må hoppas att det inte spelade in att före detta Metallbasen Stefan Löfven naturligtvis kände hennes pappa väl. Tyvärr har socialdemokratiska statsministrar ägnat sig åt nepotistiska rekryteringar tidigare. Lennart och Thomas Bodström.

Jag har lärt mig att ha djup respekt för statssekreterare. Det är de som styr departementen. Det är de som gör det tuffa men oglamorösa jobbet, inte sällan 12 timmar om dagen, medan ministern är ute och reser och visar upp sig.

 

I bästa fall visste inte den oerfarna Anna Johansson hur en statssekreterare ska jobba. I värsta fall visste hon men hade inte kraft att stoppa alla hans resor. För det är inte möjligt att hon kunnat undgå att upptäcka dem.

Oavsett vilket är hon nu själv en ren belastning för regeringen. Problemet för Stefan Löfven är att han förmodligen inte kan sparka henne, vilket hon förtjänar, eftersom det skulle innebära ännu ett kvitto på en misslyckad rekrytering. Det finns redan ett sådant kvitto – Kristina Persson.