Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Viruspandemin föder något värre: En klichépandemi

”Är det cyniskt att testa skruvdragare på långfredagen?” frågar sig Expressens kolumnist.Foto: Colourbox

De hade en test av skruvdragare i den andra tidningen. ”Äntligen något intressant”, tänkte jag. Inte ironiskt, eller bara sådär i förbifarten. Jag kände ett ärligt och djupt intresse för skruvdragare i just det ögonblicket. Kanske rent av ett spår av kärlek, som när man återser någon man längtat mycket efter.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det blir så, när man är inne i andra veckan av att ha fått nog av coronarapportering. I går var det långfredag och det gjorde inte saken bättre. 

Traditionellt firas den svenska långfredagen genom att man berättar för varandra om en svunnen tid då man högtidlighöll långfredagen genom att ha tråkigt:

”Affärerna var stängda, förstår ni. Restaurangerna också. Och bion. Och man fick inte skratta och åt bara gröt. Inte höja rösten och så klädde man sig i mörka färger.”

Ungefär så brukar det låta.

Den djävulska planen har släppts lös bland svenskarna. Vi följer den tjänstvilligt varje påsk.

Svenskt långfredagsfirande får mig alltid att misstänka att vi egentligen är i ”The Good Place”, det vill säga i ett helvete som är maskerat till himmel. Ett ställe där allt på ytan verkar trevligt, men i själva verket är så platt och trivialt att det till sist blir outhärdligt. Att en demon listat ut att inget är tråkigare än att berätta för varandra hur tråkigt andra hade det förr. Den djävulska planen har sedan släppts lös bland svenskarna. Vi följer den tjänstvilligt varje påsk.

Svenskt långfredagsfirande får Johan Hakelius att tänka på Netflix-serien ”The Good Place”.

Och det är alltså den alldeles vanliga långfredagen. Corona-långfredagen var ännu värre.

Om jag hade en toapappersrulle för varje gång jag i går hörde någon säga ”varje dag är som långfredag i coronatider”, skulle jag vinna hamstringstävlingen. Och varenda tidning hade minst två skribenter som ägnade sig åt döden i går. Som om döden vore en nyhet, tidigare okänd för svenskar. Bara Svenska Dagbladet lyckades vrida till genren till något hyfsat originellt: där skrev Horace Engdahl om Bachs Matteuspassion och satte – utan namns nämnande men inte särskilt subtilt – den våldtäktsdömde Jean-Claude Arnault i rollen som den plågade och korsfäste Jesus.

Är det förresten cyniskt att testa skruvdragare på långfredagen? Tanken slog mig först nu.

Hursomhelst, det var en långfredag värre än genomsnittet. Den visade att den alldeles vanliga viruspandemin föder något ännu värre: en klichépandemi. I offentligheten sprids rituella fraser om handtvätt, folkvett och heroisk sjukvårdpersonal i exponentiell takt. Det finns inget hopp om flockimmunitet och inget vaccin. Språket slutar betyda något verkligt, utan blir bara en framsvuren kokong av efterlängtad banalitet. Orden blir ett slags Sobril, som enbart tas för att dämpa ångest.

Och apropå det: ”Det kommer aldrig att bli som förut”.

Vad betyder det?

Att Norwegian går i konkurs? Att vi alla kommer att avsäga oss våra värdsliga ägodelar och gå upp i världsalltet? Att inte ens Mark Levengood kan trösta oss i framtiden? Att det är dags att bygga om Volvon till en Mad Max-bil? Att vi kommer att fortsätta att tvätta händerna oftare än vi brukade?

Jag har ingen aning. Min bästa gissning är att det inte betyder något särskilt. Att det bara är en ny fras som den där demonen kommit på, för att vi ska upprepa den gång på gång, till vi tråkat ut oss själva över gränsen till vansinnet.

Och sedan kommer antagligen demonens verkliga praktspratt: det blir precis som vanligt igen.