Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Vi kommunicerar för mycket – därför gnisslar demokratin

Foto: NIRMAL PURJA / AP TT NYHETSBYRÅN

Och vad ska vi göra med mänskligheten?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det går inte att glömma den där bilden av köande klättrare på Mount Everests topp, men jag önskar att jag kunde. Det är bara lite drygt 65 år sedan Edmund Hillary och Tenzing Norgay blev först att nå ända upp. Det var en stor sak. Jan Morris, som då hette James Morris och ännu inte hade bytt kön, lyckades lura journalistkonkurrenterna och bli först med att sprida historien. Nyheten nådde London på morgonen den 2 juni 1953, samma dag som Elizabeth II kröntes.

Och nu ser alltså toppen ut som pendeltågsperrongen i Huddinge en vardagsmorgon i februari. Inklusive funktionskläder, skräp, fekalier och bonus i form av några lik.

Så var det med den heroismen och högtidligheten.

Det är så här det blir när folk får reda på saker. Det dröjer aldrig länge förrän de måste omsätta informationen i handling. Måste åka, måste göra, måste se.

Nu i veckan stängde de Louvren, på grund av för många besökare.

Det var därför de Chardin grävdes upp: han förutsade internet, påstods det.

För några år sedan dök Pierre Teilhard de Chardin upp titt som tätt. Inte personligen, för han dog redan året innan Elvis slog igenom, 1955. Det var lite grand det som var poängen. de Chardin var jesuit, släkting till Voltaire och ett slags filosof. Han tänkte sig att jorden täcktes av ett skal av mänsklig kommunikation. Det där skalet utvecklades och blev allt tätare och mer komplicerat, tills alla våra medvetanden blev ett med alltet, utan att för den skull utplånas.

Ja, ni hör. Han hade känt sig hemma i Kalifornien. Och visst ekar det profetiskt? Det var därför de Chardin grävdes upp: han förutsade internet, påstods det.

Låt oss vara lite generösa, för jobbet som profet är inte lätt. Det där skalet kan förstås tolkas som internet. Men låt oss också vara ärliga: tycker vi verkligen att det här skalet av ”alltomsvepande kommunikation” är på väg att förvandla oss till gränslöst empatiska, finstämt holistiska varelser? Eller leder all denna förbannade kommunikation bara till att vi knuffas i kön till Mount Everests topp? 

Man vill inte vara misantrop, men det är svårt att låta bli när man har att göra med människor. Eller snarare just med ”mänskligheten”. Hela detta oformliga, självcentrerade kollektiv, som i grupp upphäver sina egna drag och sin egen intelligens. Det var där de Chardin gjorde sin miss.

Vi kommunicerar alldeles för mycket.

Det är lockande att tänka sig att vi blir mer fästa vid varandra, ju mer vi vet om varandra. Men varför skulle det vara sant? Varför skulle det inte vara precis tvärtom: ju mindre vi tvingas veta om varandra, desto lättare är det att leva tillsammans. Nästan alla etikettsregler och sociala normer handlar om just det: att hålla lite distans, att skilja det privata från det offentliga, att inte göra eller säga allt som faller en in.

Jag blir allt mer övertygad om att gnisslet i demokratin som man hör överallt, främst beror på att vi fått veta för mycket om varandra. Vi kommunicerar alldeles för mycket. När vi ännu var någorlunda främlingar, kunde vi artigt anta det bästa om vår nästa. Det går inte längre. Och alla blir allt mer grälsjuka, antagligen bara för att ha något att säga i denna ständigt pågående skvalkonversation.

Men nu är kommunikationsskalet på plats. Det är inget att göra åt det. Inte ens på Everests topp kan du få vara i fred.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!