Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Om han frågat mig hade jag också avrått honom

I klassamhället England skulle Staffans kolumn ha kunnat publiceras i The Telegraph. Svenskälskaren Polly Toynbee hade säkert varit upprörd, men sedan skulle samtalet ha fortsatt lika frejdigt som förut. Foto: NORRA SKÅNE / NORRA SKÅNE SCANPIX SWEDEN

Det är någonting spännande med ett samhälle som, åtminstone i ett par dagar, kan göra Staffan Heimerson till sin fiende nummer ett.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han skrev sin kolumn i den andra tidningen om #metoo som häxprocess och Stalinutrensning. Han gav sina intervjuer, i branschtidningen Resumé och Dagens Nyheter. Där hyllade han sin egen text. Han lade till förslaget att dela upp Sveriges invånare i män och kvinnor och isolera respektive grupp på var sin sida av Göta kanal, eftersom de inte kan umgås. Han åberopade Alexander Bard.

Det räckte.

 

LÄS MER: Aftonbladet bryter med Staffan Heimerson

 

Vi kan väl börja med att klara av det som för svenskar, oavsett kön, är riktigt svårt: det här handlar inte om huruvida Staffans kolumn är den obesudlade sanningen eller ej. Hade han frågat mig hade jag också avrått från publicering. Inte därför att han skulle bli skylld för sexistisk gubbe, utan därför att den som sticker in huvudet i ett getingbo, gör klokare i att bära biodlarhatt, än i att först doppa skallen i sockerlösning. Analysen var helt enkelt för dålig.

Men det handlar alltså inte om det. Det handlar om varför i hela friden det är så upprörande och hotfullt att en kolumnist i en tidning ser världen på ett annat sätt, än alla de andra kolumnisterna i alla andra tidningar.

Jag tror tyvärr att vi inte kan undvika medelklassen i det här resonemanget. Jag önskar att vi kunde det. Medelklassen har ju det otacksamma uppdraget att bära upp samhället. Den förväntas garantera demokratin och rättsstaten. Den ska gå till jobbet, leverera bnp och uppfostra en ny generation samhällsbärare. Den ska klippa gräsmattan, äta nyttigt och fingra på stegräknaren. Den ska vara anständig och se till att andra är det.

Medelklassens jobb är tufft och inte alltid kul, men vill vi ha lite stabilitet måste någon vara samhällsskutans köl. Problemet består i att en skuta som bara har köl, sjunker till syrefattig botten.

Hade Staffan frågat mig hade jag också avrått från publicering. Foto: ANNA HÃ¥LLAMS / EXPRESSEN / ANNA HÅLLAMS / EXPRESSEN

Det är klart att det finns både överklass och underklass i Sverige. Men det är som om de inte fanns. I offentligheten råder medelklassens diktatur. Det är klart att det finns medelklass som inte är överdrivet ordningsam. Men det här handlar inte om individer, utan om historiska och kulturella mönster. Vi har därför en offentlighet full av ordningsmän. De har nästan alla en eller två lärare som föräldrar. De följer bekymrat med i världshändelserna, genom alla korrekta kanaler. Liksom medelklassväktare i alla tider är de sippa, moralistiska, distanslösa och lättchockerade. Skillnaden är att de snörper på munnen åt lite andra saker än för 50 eller 100 år sedan.

Det gör ont att behöva erkänna det, för även jag och Staffan får nog kallas medelklass. Men det är som det är: livet upprätthålls möjligen av medelklassen, men livsglädjen måste någon annan ge.

I klassamhället England, där den anständiga medelklassen har fått vänja sig vid att möta motstånd både uppifrån och nedifrån, skulle Staffans kolumn ha kunnat publiceras i The Telegraph eller Spectator. Det skulle ha blivit lite liv där också. Svenskälskaren Polly Toynbee hade säkert varit upprörd, men sedan skulle samtalet ha fortsatt lika frejdigt som förut. Ingen skulle ha fått sparken. Medelklassens väktare hade fått finna sig i att anständigheten måste vara ett riktmärke, inte en totalitär princip.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!