Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Vi är tillbaka i stamsamhället

Johan Hakelius: Vi är tillbaka i stamsamhället Foto: KIRSTY WIGGLESWORTH / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

”Tart cards” kallas de där lapparna i Londons telefonkiosker som utlovar sagolika njutningar, endast ett nummer bort. Det handlar ofta om smisk och en i allmänhet oöm behandling i händerna på bestämda damer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är mycket man inte begriper, men man får helt enkelt finna sig. Lockelsen i att bli dominerad och uppfostrad av mer eller mindre osannolika förövare är spridd. Den verkar egentligen inte ha särskilt mycket att göra med sexualitet. 

Vi är till exempel några stycken som inte skulle sakna att bli uppläxade av en tonåring, om Greta skulle dra sig tillbaka nu, på toppen av sin karriär. Vi skulle särskilt låta bli att sakna alla dessa artiklar, stora som små, som svärmar kring just den här dominansleken. Rollspel kan ju vara kul, men när Dagens Nyheters kultursida – som ska lyfta fram litteraturen i Sveriges största tidning – skriver att man bara behöver läsa en bok i höst och det är Greta Thunbergs, flämtar vi efter stoppordet.

Men inte hjälper det. Alltför många njuter så av den här offentliga underkastelsefantasin, att de inte kan se det bisarra i den. Det är poänglöst att tala om saken.

Värre än poänglöst. För när folk beter sig galet är det galningarna som sätter tonen. Så om man inte tillhör de galningar som vill memorera långa stycken ur Gretas bok, på samma sätt som man förut memorerade psalmverser – ett faktiskt förslag från DN – hamnar man nästan oundvikligen med ett annat gäng perverterade galningar. Mer precist med dem som njuter av att mobba en tonårstjej med diagnoser och anar en världsomspännande konspiration bakom talet om klimatförändringar.

Vi har, helt enkelt, fallit tillbaka i stamsamhället.

På båda sidor är det som om vanlig hyfs, en aning besinning och normal samtalston gått förlorad. Allt är ilska eller frälsning. Det handlar bara om vilket gäng man tillhör. Vi har, helt enkelt, fallit tillbaka i stamsamhället.

Ve den som inte har lust att välja stam.

Nästan allt vi läser om numera har att göra med det här, direkt eller indirekt: Trump och Brexit, förstås. Hanif Bali. Sverigedemokraterna. Även en sådan sak som #metoo.

Det är inte bara vi. Svenskar är alltid snabba med nya trender, men vi skapar dem sällan.

Bret Easton Ellis, en av de främsta nu levande amerikanska författarna, kom just med ett slags kortmemoar. Den heter ”White”. Lutar man lite på omslaget i motljus kan man se resten av titeln, tryckt i vitt på vitt. I sin helhet blir den: ”Writer, critic, lover, hater, tweeter, free-speaker, transgressive, white privileged male”. Redan där går han fel, enligt rådande normer. Och Easton Ellis blir förstås sågad överallt. Först i USA och sedan av svenska svansar.

Han har blivit ”tokhöger”. Han tar inte politiken ”på allvar”. Hans satir är ett sätt att komma undan med ”sjaskiga värderingar”.

Han är definitivt anti-anti-Trump. Han vägrar välja stam.

Det de samlade magistrarna retar sig på, är inte att det här är en bok som är en aning planlöst skriven. Det de retar sig på är att Easton Ellis står kvar ungefär där han stått. Han har ingen lust att dras med i det överpolitiserade, argsint hyperventilerande stamsamhället. Hans ”tokhöger” består i sådant som att han inte är för Trump, men att han samtidigt vägrar bli del av anti-Trump-stammen. Han står inte ut med dess moraliska storhetsvansinne och härskarlystenhet. Med den dumma politiska tudelningen.

Han är definitivt anti-anti-Trump. Han vägrar att välja stam.

Sådant kallas tokigt, när alla blivit galna. Läs boken om du kan. Den lär inte bli översatt.