Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Vi är alla offer för stora blåsningen

Stefan Löfven och Socialdemokraterna är blåsta, menar Johan Hakelius. Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES

”Någon är lurad”, sade Ebba Busch Thor i dag när riksdagen gjorde Stefan Löfven till statsminister. Men vem är egentligen den där någon?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hela idén med den här regeringen, om man ska tro Annie Lööf, är att den har en ”liberal motor” som ska driva ”liberal reformpolitik”, samtidigt som Centern, ändå, ska vara ett ”liberalt oppositionsparti”.

En liberal regering med en liberal opposition? Lurigt.

Det Busch Thor menade var väl att Annie Lööf blivit blåst. Och att en enkel överenskommelse skulle få Socialdemokraterna att driva en politik de inte tror på, utan att Centern ens är med i regeringen, verkar långsökt. Socialdemokraterna kan förhalning. Fyrtiosex av uppgörelsens 73 punkter är utredningar. Ytterligare 14 ska beredas av verk och myndigheter, vars chefer tillsätts av den socialdemokratiska regeringen. Ett mig närstående nyhetsmagasin, Fokus, påpekar att en av få saker vi vet kommer att ske med anledning av Centerns blockbyte, är att byggnadslovet slopas på altaner.

Alltid något. Fast Jonas Sjöstedts hemliga uppgörelse med Stefan Löfven drar förstås åt andra hållet.

Man kunde nästan se fartvinden i Kristerssons hår

Det är nog Centern och Liberalerna som är blåsta. Det senare partiet till den grad att de i opinionsmätningarna närmar sig tre procent. Många menar nog dessutom att Liberalerna hamnat där, eftersom de blivit blåsta av sin egen partiledare, Jan Björklund.

Moderaterna och Kristdemokraterna är blåsta. De trodde att Centern var på väg åt deras håll, men så kom det där telefonsamtalet från Annie Lööf. Klassisk blåsning. Man kunde nästan se fartvinden i Kristerssons hår i dag.

Vänsterpartiet blev ju rejält blåst, men sade ifrån. Fast egentligen inte. Jonas Sjöstedt vill inte fälla regeringen nu, när det finns en risk att Ulf Kristersson tar över och Sverigedemokraterna får inflytande. Istället lovar han – ”misstroendelöfte”, lattjo ord – att fälla regeringen längre fram, när det måste ske i direkt samarbete med Kristersson och Sverigedemokraterna antagligen blivit ännu starkare i opinionen.

Säkert. Sjöstedt har langat blåsningen vidare och blåser sina egna väljare, för att slippa det jobbiga.

En rejäl socialdemokrati blåser sig själv

Sverigedemokraterna är förstås blåsta, det är hela poängen med den här regeringen.

Miljöpartiet satt i den förra regeringen och rasade nästan ur riksdagen. Snacka om blåsning. Nu har de tvingats in i samma regering igen, fast med en politik som får de egna leden att känna sig blåsta redan från början. Avhoppen har börjat och opinionsstödet sjunker. Knappast vindstilla.

Och så Socialdemokraterna.

Det finns en myt om Socialdemokraternas enastående politiska skicklighet. Något ligger det i den, men ibland kan man vara så skicklig att man inte hänger med själv.

Det här partiet har just gjort det sämsta valet någonsin. Det har förlorat vänsterut och till Sverigedemokraterna. Nu ska det regera med en politik som, åtminstone på ytan, är marknadsliberal och aktivt driver på för ökad invandring.

En rejäl socialdemokrati blåser sig själv.

Så där står de nu: åtta partier som alla är blåsta. Och här står vi: 7 495 936 röstberättigade, varav exakt ingen röstade för en vänsterminoritetsregering med högerliberal politik dikterad av ett åttaprocentsparti.

Vi är alltså alla offer för den stora blåsningen.

Je suis blåst, som fransmännen skulle säga.