Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Venezuela faller samman – mest av egen kraft

Militären bevakar den långa kön utanför stormarknaden i matbristens Venezuela. Foto: MIGUEL GUTIERREZ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det var väl ungefär ett år sedan de knappa nio kilona cirkulerade i pressen. Mer precist 8,7 kilo, om jag minns rätt. Inte 8,7 kilo av vad som helst, utan 8,7 kilo människa. "Kroppsvikt", som vi kallar det när vi försöker få det att låta lite opersonligt.

Enligt The Economist var det den genomsnittliga viktförlusten bland de tre fjärdedelar av venezuelanerna som magrat av under det gångna året.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vem har vägt dem och hur vet vi att det inte är någon terylenskjorta på CIA i Langley som hittat på den där förledande exakta siffran?

Svaret är att vi inte vet det. Men vi vet att Venezuela håller på att falla samman, mest av egen kraft. Vi vet varför, för närhistorien är full av planekonomier som förvandlar guld till skit, utan att kunna producera dasspapper. Låt oss helt enkelt säga att uppgiften om den socialistiska bantningskuren bär sannolikhetens prägel, utan att binda oss för det exakta antalet kilon.

Och det fortsätter. I går rapporterades det i radion om venezuelaner som stormar stormarknader. Om hundratals kinesiska bussar som står still i brist på reservdelar och drivmedel, trots att Venezuela numera anses ha större råoljereserver än Saudiarabien. En kvinna i Caracas hade väntat i fyra timmar på bussen hem från jobbet. Hon suckade. Ingen kunde förklara för henne varför allt gick åt djungeln.

 

Där, skulle jag tro, rycker det i mansplaining-nerven hos alla Economistläsare, oavsett kön. Den märkliga lusten att bli luftlandsatt på en busshållplats i Caracas, med power-pointpresentationen i näven, är flyktig, men svår att värja sig mot:

– Jo förstår du: ekonomin är ett informationssystem och priser är ett slags signaler och om man förstör signalerna …

Och så vidare.

Men på sätt och vis har förstås tanten rätt. För att begripa varför Venezuela går åt fanders, måste man först begripa varför något samhälle någonsin fungerar. Det är faktiskt, om man tar ett steg bort från power-pointens färgglada plattheter, ett mirakel.

Är man det minsta lagd åt det pessimistiska – om än bara på det där sättet att man påstår sig vara realist – är det mer naturligt att förvänta sig att världen ska fungera som nya Karolinska universitetssjukhuset. Det vill säga illa och till väldigt höga kostnader. Men faktum är, trots allt, att saker i allmänhet funkar ganska bra här i vår jordevrå.

Det borde vi vara förundrade över. Dagligen. Men i allmänhet har vi tagit det för givet. Fram till nu.

 

Att kalla det "igenkänning" vore att ta i, men reportagen från Caracas känns åtminstone inte överdrivet exotiska längre. De kommer, inte riktigt, från en helt annan värld. Det är som om vi fram till nyligen traskat på här uppe på vår nordiska slaka lina, obekymrat visslande med blicken fäst vid en punkt på bortre väggen. Så, för ett par år sedan, gjorde vi misstaget att titta ner.

Det har börjat talas om att man bör fylla sitt skafferi. Om vikten av att lagra ved. Om hur man ska klara sig utan elektricitet. Normala människor går hemvärnskurser. Ämnet "preppers" kan dyka upp på en medelklassmiddag, utan att mötas av generad tystnad.

Till vardags traskar de flesta av oss fortfarande på, spelat obekymrade på vår slaka lina. Men vi har anat fallhöjden. Och ingen har riktigt förklarat för oss varför det inte ska gå åt skogen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!