Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Vem har någonsin hittat messmör i Mexico City?

I vilken medioker svensk mataffär som helst finns oliver i mängder att välja mellan, skriver Johan Hakelius.
Foto: SHUTTERSTOCK
Att hitta messmör utanför Sverige är en svår uppgift.
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Det fanns en tid när det var lika osannolikt att träffa på en oliv utan pimiento, som en lektor utan pressveck.

En svensk kunde lätt få uppfattningen att oliver växte på det sättet, med en bit röd paprika käckt i halsen, redo att …

Ja, vad?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det här var ett annat utmärkande drag med oliver i det svunna Sverige: ingen visste riktigt vad de var till för. Man köpte en hög smal glasburk med en handfull oliver när man fått för sig att göra Dry Martini. Eller när Allt om mat hade ett pikant recept som krävde sex skivade oliver. Sedan blev burken stående, allt längre bak i kylskåpet, till spadet grumlades och pimienton förlorade livslusten.

Första gången jag serverades oförstörda oliver – med kärnor, utan pimiento – var i Paris så sent som i mitten av åttiotalet i närheten av Austerlitzbron och i sällskap med en vän och ett friskt vitt vin. De – oliverna, inte vännen och vinet – serverades med en självklarhet som bara knäckebröd hade i Sverige. Det var mitt första möte med kontinenten.

Sedan mötte kontinenten oss.

En svensk, åtminstone en sådan i medelåldern, som sätter sig ned och kartlägger sina matvanor de senaste 40 åren, kommer i säkert åtta av tio fall upptäcka att hon eller han i praktiken har flyttat. En aning till Thailand, Japan och Kina. Lite grand till Mellanöstern och Nordafrika. I viss mån till Frankrike, USA, Mexiko och Grekland. Mest till Italien.

I vilken medioker svensk mataffär som helst finns oliver i mängder att välja mellan. Gröna och svarta, grekiska och spanska, halkidiki och kalamata. Olivoljan, som bara existerade ryktesvägen ännu för några decennier sedan, säljs i dunk. Och det är bara början.

Det finns fem sorters parmesan och snabbmakaronerna får gruppstryk av tjugo sorters pasta – färsk och torr, skuren med bronskniv och tryfferad med ricotta. Torra skinkor talar emilianska och piemontesiska över huvudet på västgötska och jämtländska kokskinkor. I bröddisken står sig möjligen tunnbrödet och rostbrödet, men sirapslimporna är hopplöst förbisprungna av surdegslevainer, focaccia och än mer exotiska pitabröd.

Tacos kallas numera Sveriges nationalrätt. Svenskarna lägger en dryg miljard på tacos om året, vi äter flest tacos i Europa och 85 procent av oss säger att vi äter tacos regelbundet.

En av mina närmaste fyllde just 80. Hon har ägnat hela sitt liv åt att laga husmanskost. Dillkött och rotmos. Pannkakor och fläsk med löksås. Oxbringa och kalops. När jag talade med henne häromdagen var hon lyrisk över en kebabtallrik hon ätit, i väntan på att bilen skulle servas.

Vi har alla flyttat med munnen och ur det skulle man kunna klämma en hyllningstext till multikulti (nog måste det begreppet snart vara moget för en rituell och obligatorisk återfödsel, enligt Debattsveriges tjatiga lagar?), men det vore förstås djupt oärligt.

Det här är ingen ömsesidig process. Det är vi som börjat käka oliver, parmaskinka och parmesan. Någon större export av glasmästarsill till Italien förekommer inte. Försök få tag på messmör i Mexico City, om du kan. Fransmännen talar inte varmt om saussice de falun.

Den sexuella revolutionen var inte oviktig, men för svensk njutning har den gastronomiska revolutionen varit ännu viktigare. Andra är helt enkelt bättre på det här än vi är.

Det är bara att tugga i sig. Med glädje.