Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Varje specialist längtar efter att bli tagen på allvar

”Epidemiologi har varit inne som specialisering de senaste decennierna”, konstaterar Johan Hakelius. På bilden: statsepidemiolog Anders Tegnell.
Foto: LARS SCHRÖDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det finns ett ihärdigt fåtal som håller fast vid att befolkningsexplosionen är vårt största problem. Åtminstone utgår jag ifrån att det gör det. Alla undergångsprofeter kan väl inte ha bytt folk mot klimat.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Befolkningsalarmisterna var en spännande koalition. En del ogillade helt enkelt folk som trodde på en Gud som inte välsignar kondomer och aborter. Andra var mest rädda för kineser. Vissa var antagligen blida humanister som blev stressade och bedrövade av folk i sådan mängd att de inte längre förmådde urskilja individer. De verkligt skojiga var de som bara lite halvhjärtat skylde sin avsky för människan som art. Med lustfylld längtan kunde de tala om kommande farsoter och svältkatastrofer.

För egen del är det egentligen bara en sak som oroar mig med alla dessa människor. Det är vad de ska ägna dagarna åt.

Inte så att jag är rädd att arbetslösheten ska stiga. Snarare motsatsen. Folk har en fantastisk förmåga att hitta något att fylla sina dagar med och ju bättre ställt de får, desto mindre har påhitten att göra med uppenbara behov.

Ta pandemin som exempel.

Det är bäddat för besvikelse

De senaste 20 åren har andelen högskoleutbildade i Sverige nästan fördubblats. Utvecklingen ser likadan ut i många länder. Alla de här människorna har specialiserat sig på något. KBT, till exempel. Eller materialfysik. Eller genuspedagogik. Alla de här människorna tycker förstås att deras specialitet är viktig. Annars skulle de ha valt något annat. Och efter tre-fyra års investerad tid tycker alla de här människorna att deras specialitet är ännu viktigare. Annars vore de direkt självdestruktiva.

Problemet är att ju fler specialiteter vi har, desto större blir konkurrensen om uppmärksamheten. Det är bäddat för besvikelse. Nästan alla specialister kommer att tycka att de, eller åtminstone deras ämne, får för lite uppmärksamhet.

Men plötsligt händer det.

Epidemiologi har varit inne som specialisering de senaste decennierna. Horder har forskat, konferensat och etablerat en gemensam bild av vad som komma skall. Och det som komma skall är rejäla katastrofer, som bara epidemiologer kan bemästra. Det finns till och med ett slags överstepräst för den här specialiteten. Han heter Neil Ferguson och finns på Imperial College i London. Knappt någon har kunnat nysa de senaste 15 åren, utan att han kommit med en rapport som visar att hundratusentals kommer att dö.

Han har förstås nästan undantagslöst haft gravt fel. Även om covid. Men den här gången gick budskapet ändå hem. Kanske hade han lite mindre fel i sina överdrifter än vanligt. Men jag tror framför allt att det berodde på att vi nu fått tillräckligt många samkörda specialister inom det här skrået, världen över, för att de ska lyckas fösa samhället framför sig.

Det är så här jag tror framtiden blir. Varje specialitet längtar efter att bli tagen på allvar. Varje specialist vill att alla ska förstå att det som just de pysslar med är viktigast av allt. Och när det kommer en möjlighet att låta allt annat stå tillbaka för det viktigaste av allt – min specialitet – har samhället inte särskilt mycket att sätta emot.

Det problemet hade vi inte när vi var så få att vi fick specialisera oss på uppenbara behov. Skomakarna visste att vi visste att de fanns. Men nu är vi så många att världen är full av specialister som känner sig förbisedda. De bara väntar på sin chans att ta över. Det kommer att hända igen.