Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Varför väntade ni på ett virus för att få lugn och ro?

Expertens tips: Så förbereder du dig inför karantänen.
Jag har bara blivit ömtåligare för yttre störningar genom åren, skriver Johan Hakelius. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ni vet det gamla skämtet om att alla går i otakt, utom jag? Så känns det. Mer korrekt: så har det känts, fram till nu.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kan inte skriva med radion på. Jag kan inte skriva med musik i närheten. Jag kan inte skriva om någon familjemedlem talar i telefon inom en radie på 50 meter. Jag kan inte skriva om jag anar att någon i min närhet cirklar runt mig – även om det är aldrig så diskret – i förhoppningen att jag ska titta upp och vara möjlig att kommunicera med om ett ögonblick.

Blotta vetskapen om Stockholms alla högljudda luftskallar var ett skäl att flytta ut på landet.

Vad det här innebär – förutom att jag är en dröm att dela hushåll med – är att ett visst mått av isolering är en förutsättning för att jag ska kunna försörja mig och de mina. För jag kan inget annat än att skriva. Om vi nu verkligen hamnar i Mad Max, är mitt främsta vapen i allas krig mot alla en spetsad formulering att stöta in i min motståndares självkänsla.

Hur som helst, jag har bara blivit ömtåligare för yttre störningar genom åren. Blotta vetskapen om Stockholms alla högljudda luftskallar var ett skäl att flytta ut på landet. Det var länge sedan jag slutade titta på tv. Jag måste läsa tidningarna, men det är som att börja dagen med att sticka knappnålar under naglarna. Kort sagt: självisolering, karantän – vad ni nu vill kalla det – är mer eller mindre min normala vardag.

Välkomna i gänget, eller snarare ogänget. Varför väntade ni på ett virus för att få lite lugn och ro?

Som erfaren självisolationist ger jag er gärna ett par tips. Alldeles gratis.

Till att börja med: andas ut. Det är poänglöst att dra sig undan världen om man hetsar upp sig över att få vara i fred.

Om ni ändå upplever ett krypande obehag, tänk på det som abstinensbesvär. Att sluta vara del av en hord är som att sluta röka. Det är klart att suget efter människor att missbruka i bulk, kommer att göra sig påmint. Försök att slå ned det. Stå inte och häng i Ica vid toapappershyllan, i väntan på leverans. Att twittra oupphörligt är som att smygröka.

Noja inte över att ni ”sitter fast”. Det gör ni inte alls.

Ni kanske tycker att ni är ruinerade, men ni har som längst egentligen bara rest tillbaka till 2016.

I den vanliga gamla vardagen kunde ni resa kors och tvärs geografiskt: Thailand förra veckan, Åmål nästa och London över helgen. Men den här karantänen är något mycket mer exklusivt: den ger er en möjlighet att resa i tiden.

Det gäller till och med alla er som har pengar på börsen. Ni kanske tycker att ni är ruinerade, men ni har som längst egentligen bara rest tillbaka till 2016. Då stod börsen på samma notering som botten den här veckan. Faller börsen lika mycket till, reser ni tillbaka till 2012. Den måste falla tre-fyra gånger så mycket för att ni ens ska ta er till andra sidan millennieskiftet.

Alla inställda flyg tar oss lite längre tillbaka. Liksom den minskade biltrafiken. Och – det enda jag egentligen sörjer – bristen på bra restauranger. Det fläktar femtiotal. Men man kan vara uppfinningsrik vad gäller det också.

Franskt femtiotal var antagligen bättre än svenskt femtiotal. Inget hindrar er från att laga er igenom Escoffier därhemma i karantänen. Hans recept finns på nätet. Ni har tid.

Reser man tillräckligt långt bak i tiden slipper man till och med alla självupptagna fyrtiotalister som nu slåss hårt för att virusepidemin ska handla om dem. Liksom allt annat handlat om dem, från FNL och framåt.

Tänk att äntligen kunna skita i dem. Vilken lycka.

Vi ses i dåtiden. Skönt att ni äntligen går i takt.