Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Varför har han blå plastpåsar på fötterna – utomhus?

Jag tror att det var ett och ett halvt år sedan. Ge och ta ett par månader. Men låt mig ta det från början.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man är uppväxt på sjuttiotalet är man inte främmande för märkliga skodon. Det var det decenniet moonboots dök upp. Det var då platåskor gjorde comeback, fast utan någon som helst praktisk funktion. Under medeltiden var de ett fiffigt sätt att undvika träck på gatorna. Under femtonhundratalet höjde de Londons lyxprostituerade över massan. På sjuttiotalet var de bara till för att vricka fötterna på tonåringar. Det är möjligt att tonåringar förtjänar det, men att kalla det en praktisk funktion är att tänja begreppen.

Jag har upplevt näbbstövlar, sockiplast och jesussandaler. Jag har ägt ett par blågula träskor med texten "Heja Sverige" över slejfen. I vuxen ålder har jag förlikat mig med UGG-stövlar och foppatofflor. Jag har hunnit bli blasé vad gäller skomode.

Det var i alla fall vad jag trodde.

Det finns färger man inte kan undgå att se. Det är bra om man, till exempel, är vägarbetare eller expressionistisk målare. Det är också bra om man en trist februaridag är på tandläkarbesök och uppmanas att använda sådana där plastpåsar över skorna, för att inte dra in snöslask. När man är färdig vill man gärna komma ihåg att man har på sig plastpåsarna, så att man kommer ihåg att ta av sig dem.

Vore påsarna genomskinliga skulle man glömma det. Men nu är de alltid blå. Poolblå, åt det turkosa hållet. Blå på ett sätt som varken är lugnande eller konservativt, utan förbannat påträngande, gåpåigt, till och med oförskämt.

Det är en färg som alltid fastnar i ögonvrån, oavsett åt vilket håll man riktar blicken. Har man ledsyn är det omöjligt att gå ut med plastpåsarna på.

Det var därför jag blev så förvånad för ett och ett halvt år sedan. För där kom en kille, nedför gatan, med tandläkarmottagningens plastpåsar över skorna.

Hur gör man i ett sådant läge? Pekar diskret? Går fram och skämtar till det? Tittar åt ett annat håll?

Man är ju svensk, så det blev det tredje. Men det gapigt blåa lyste ändå i ögonvrån. Det är vad det gapigt blå gör.

Bara ett par dagar senare tappade jag hakan. Där kom ytterligare en kille, med plastpåsarna kvar. Den här gången fick nationalkaraktären ge vika för häpenheten. Jag stirrade. Och vad såg jag, om inte ett par vanliga gymnastikskor. Inga påsar.

Sedan dess har jag tagit mig rätten att stirra varje gång gymnastikskor i den poolblå färgen passerar. Och även om hela jag är ett öppet sinne och tillåtande, näst intill hållningslös, i frågor om skofärg, begriper jag inte.

Hur är det möjligt att få ro att läsa en bok, iförd poolblå skor? Hur för man en konversation, när skorna skriker över varje tanke? Hur klarar man ens av att sätta den ena foten framför den andra, när varje steg är som ett skott ur en signalpistol?

Det måste vara livsfarligt att framföra tunga maskiner iförd så distraherande skor. Det skulle aldrig gå att spela Hamlet iförd poolblå gympaskor, för skorna står för monologen. Den enda praktiska användningen jag kan tänka mig med dessa tandläkarmottagningsplastpåseblå skor, är som avledande manöver, om man råkar vara nudist och samtidigt pryd.

Det måste säga något om mänskligheten att skor i den här färgen också är kommersiellt gångbara. Jag vågar inte tänka vad.