Johan Hakelius
När Alexandra Pascalidou visar upp sina hatbrev i kvällspressen, är flera av avsändarna bekanta även för mig. Att få skit från det här hållet, gör att man är garanterad en plattform och publicering.
Blir man mordhotad av islamistiska fascister är det lite kinkigare. Dels är folk mer skraja för sådana. Dels har vänstern inte bestämt sig för om man får säga att islamistiska fascister är fascister, eftersom det kanske är islamofobi. Då kan Mattias Gardell bli arg. Så, som Lars Vilks vet, att rota i det råttboet leder inte till någon varm våg av sympati, solidaritet och garanterad plattform.
Och drar man på sig en mer vänstrig ilska, hamnar man verkligen i skiten.
Jag förstår att det nu sker små explosioner här och där, så här långt komna i texten. Hur kan man jämföra det ena med det andra? Journalisten Björn Söderberg blev faktiskt mördad av nazister. Det finns mediechefer som fått lov att installera skottsäkra rutor, i rädsla för högerextrema attentat. När, sedan Amaltheamannen, har vänsteraktivister tagit död på någon?
Det är en giltig invändning, om än en aning tillrättalagd. Det finns till exempel en vänsterradikal redaktör på en stor svensk tidning, som bevisligen stack ned och dödade en meningsmotståndare i början av åttiotalet. Men det är sådant vi kan låta de högerextrema råskinnen älta. Min poäng är en annan.Det har uppstått en aktivistisk utrensningsbrigad, som till stor del är nätbaserad. Ibland tar den på sig söndagsfint och kliver över i tryckta spalter med ansvarig utgivare. Men det mesta sker alltså på nätet.
I mejl till redaktörer, på Twitter, i kommentarsfält. Det särskiljande med den här utrensningsbrigaden är att den öppet, eller med minimal täckelse, kräver att obekväma röster ska tystas. Det oroväckande är att kraven, när de kommer från det här hållet, inte möts med trotsigt motstånd. Tvärtom finns en nervös tendens att vilja hörsamma kraven.
Att alla som uttrycker en åsikt offentligt får räkna med mothugg är en sak. Det här är något annat. Det här är försök att skrämma redaktörer och arbetsgivare till att strypa publiceringar och samarbeten.
Jag har den senaste veckan stött på två konkreta fall. En känd skribent som hamnat i onåd och vars förlag nu är ansatt av en vänsteraktivistisk mobb, som kräver att hon inte längre ska ges ut. Förlaget verkar vackla. En annan känd skribent, som utsätts för påtryckningar att till dels ta tjänstledigt från sin huvudsyssla, uppenbart tillföljd av att kolleger med en annan uppfattning än hon, pressar arbetsgivaren.
Det här sker nu, i dag, på riktigt. Såvitt jag kan bedöma på rätt bred front. Hur journalisten Per-Axel Janzon trängdes ut från utbildningsradion, eftersom han ifrågasatte den normkritiska ideologin, har redan berättats. Att bli mordhotad av nazidårar är obehagligt, men man står aldrig ensam. Att bli påhoppad av den aktivistiska utrensningsmobben är något annat. Falluckan öppnar sig. Känslan är östtysk.