Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Vad är det för typer som faller för Miljöpartiets affischer?

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Isabella Lövin, och partisekreterare Amanda Lind (vänster) presenterar partiets valaffischer. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

Det finns en brytpunkt i livet. Den infaller när den kikskrattande barnkören i bakgrunden av ”Turistens klagan” inte längre triggar kräkreflexen. När den där outhärdliga näpenheten bakom Cornelis syrliga röst, plötsligt drar fram ett leende i stället.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Barns glädje smittar normala, vuxna människor. Det är därför jag undrar vad det egentligen är för typer som faller för Miljöpartiet.

Ni har sett affischerna. Om man varit på middag med finska snapsvisor känner man igen det korta budskapet: "Nu". På en av affischerna sitter Isabella Lövin och ser ut som en talesperson för den eviga Bergmanveckan. Två andra dysterkvistar häckar i bakgrunden. Lövin håller på att skriva under ett papper. Det räknas antagligen som handlingskraftigt i politikerkretsar.

Det är väl meningen att man ska tänka sig att det sker något väldigt viktigt i just det ögonblicket.

"Nu".

Kanske räddas världen. Eller så undertecknas den första miljardordern för svenska höghastighetståg. Eller en rabattcheck till en elcykelköpare.

 

 

Hur det än är blir en normalempatisk person lite oroad. Hur mår Lövin, egentligen? Men så råkade jag snubbla över en bild från tillfället när affischerna presenterades. Där står en alldeles normalt leende Lövin och visar upp sin olyckliga dubbelgångare.

"Nu".

Tragedi och komedi, de två grinande maskerna, ni vet. Och så började jag titta på resten av affischerna i Miljöpartiets deprimerade kampanj.

En luggsliten isbjörn.

"Nu".

En kärv Fridolin som applåderar något, antagligen sig själv.

"Nu". 

Och så eländets krona: tre djupt bedrövade barn, antagligen på väg till BUP:s akutmottagning på cykel, sparkcykel, respektive skateboard.

"Nu".

Är man förbi brytpunkten då glada barn aldrig är genanta, betyder det också att djupt betryckta barn alltid skapar oro. Särskilt om man inte har någon chans att få dem på bättre humör. Om de bara sitter där på ett plakat utanför din dörr, dag efter dag, och stirrar med sina dystra, besvikna ögon. 

Inget lördagsgodis i världen hjälper de här gnomerna på gränsen till självskadebeteende. Och det här är alltså det sätt på vilket Miljöpartiet mobiliserar sina sympatisörer.

Är Miljöpartiets väljare är så unga att de inte nått brytpunkten än? Är de okänsliga? Jag misstänker något annat: att Miljöpartiets närmaste inte uppfattar de här barnen som bedrövade, utan som miljöpolitiska kommissarier. Deras blickar är inte ledsna, utan anklagande. Och miljöpartister tycker att förpubertala aktivister är näpna.

Det är därför det är en sådan medial hit att en femtonåring "skolstrejkar" för klimatet utanför riksdagen, trots att vi har skolplikt i det här landet. Och det är därför hennes aktivistföräldrar tyckte att det var en bra idé att skriva en bok som väver samman klimatpolitik med sina barns diagnoser och psykiska ohälsa. "Våra barn är de som har varit mest drivande i att vi skulle skriva boken", ursäktar sig en av föräldrarna.

Vad är det för typer som lockas av Miljöpartiets affischer? Jo, sådana som tycker att det är vettigt att barn sätter gränser för vuxna. Folk som vill bli uppfostrade av barn, helt enkelt.

Det förklarar det här med Fridolin också.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!