Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Vad är Attling och Schyffert mot Hitler, Freud och Stalin?

Efva Attling.Foto: IBL
Stalin.Foto: AP/ TT / NTB

För några år sedan påpekade någon för mig att Florens, på höjden av renässansen, var ungefär lika stort som Borlänge. Då var Michelangelo, Leonardo da Vinci och Botticelli aktiva i staden. Dante, Petrarca, Boccaccio och Machiavelli skrev i Florens. Inte precis samtidigt, men ändå.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inget ont om Borlänge, men vilka kan den kommunen skryta med? Chips Kiesbye, Hans-Eric Hellberg och Miss Li?

Eller ta Wien i början av 1900-talet. Det var visserligen en riktig storstad med 1,7 miljoner invånare, men det räcker inte för att förklara att nästan allt som skulle prägla århundradet föddes där: psykoanalys, nazism, atonal musik, modernistisk arkitektur, nyliberal ekonomisk teori. Strax före första världskriget bodde Hitler, Freud, Stalin, Trotskij och Tito alla på någorlunda gångavstånd från varandra i just Wien.

Stockholm är ett par hundratusen mindre, men vilka spännande trender startar där? Elsparkcyklar? Nedladdningsbar musik? Rökfria uteserveringar? Vilka storpotäter bor på gångavstånd från varandra? Bengt Westerberg, Efva Attling och Henrik Schyffert?

Det sägs rätt ofta att vi lever i en ovanligt spännande tid. Det sägs nästan alltid på ett räddhågset sätt som antyder att den är för spännande. Något kan ju gå fel.

Men något har redan gått fel. För i jämförelse med de allra flesta historiska epoker verkar vår ovanligt slätstruken och trist. Visst händer det saker hela tiden. Utvecklingen är apsnabb. Men hur intressant är den egentligen?

Vuxna människor åker sparkcykel. TV-spel kallas e-sport och ska kanske bli olympisk gren. Vi skickar bilder av vår lunch till vänner, som vi egentligen inte känner. Det pratas om sex hela tiden, men det är osäkert om någon faktiskt har sex längre.

Handen på hjärtat, har vi det inte rätt tråkigt? Känns inte all den här utvecklingen som tidsfördriv? Något att fylla dagen med och glömma bort till nästa vecka? En evig, meningslös ström av appar med en halveringstid som får sjudagarskriget att framstå som en evighet.

Det går säkert att göra politik av den här tilltagande ledan, men det är inte min sak. Låt mig bara kasta fram en enkel tanke i den ständiga debatten om varför liberaler verkar ha det lite jobbigt, trots att de vann matchen 1989 och fortfarande inte kan komma på en enda sak som de tänkt fel.

Jag tror att liberaler har det lite jobbigt därför att de känner att de måste älska vår tid. De känner sig tvingade att gilla alla uppfinningar och tekniska framsteg, hur löjeväckande de än är. De ser som sin plikt att i grunden vara optimister. Allt kan bara bli bättre, förutsatt att vi fortsätter att uppfinna sparkcyklar och nya sätt på vilka vi kan dokumentera dagens rätt i global skala.

Det är förstås heroiskt att hålla fast vid en så tjurskallig utvecklingsoptimism, trots att det konkreta resultatet mest verkar vara dick-pics och influencers. Det är storartat, på sitt sätt, att inte låta leendet slockna, trots att tristessen måste gnaga som en bugg i klickraketen, även för liberaler.

Problemet är att övertygelsen om att vår bästa tid är nu, inte övertygar. Vår tid är trivial. Jag tror det är därför liberaler har det jobbigt. Vi anar att de förtränger sin egen förtvivlan. De biter ihop, en aning för mycket. Ska de ha en chans måste de lära sig att misströsta, som vanliga människor.