Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Utegymmen är ett misstag – hur tänkte byråkraterna?

”Varför skulle man vilja lyfta tyngder utomhus, i offentligheten?” frågar sig Johan Hakelius. På bilden: utegym i Göteborg.Foto: Lovisa Waldeck

Kan man någonsin begripa andra människor?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Å ena sidan finns psalm 608. Ni vet:

Vi sätter oss i ringen

och tar varann i hand.

Vi är en massa syskon

som tycker om varann.

För Gud är allas pappa

och jorden är vårt bo.

Och vi vill vara vänner

med alla, må ni tro.

Å andra sidan finns utomhusgymmen.

Folk gör märkliga saker, men med lite ansträngning är det mesta begripligt, från surströmming till folkmord, även om det mesta inte är lovvärt. Och någonstans går ändå gränsen.

Det finns förstås en historia. Jag kan den. Muscle Beach i friska luften i Santa Monica kom till redan på 30-talet. Där hoppade, lyfte och tänjde sig Arne Tammers och Charles Atlas tvillingkroppar i solskenet. Obscent, förstås, men det blir åtminstone 20 grader, till och med en vanlig februaridag, i Santa Monica. I Stockholm är medeltemperaturen i februari en minusgrad.

Men det är inte klimatet det här handlar om. Och jag vet att utomhusgymmen är ”gratis”, det vill säga att någon annan betalar, men låt pengarna vara ett ögonblick.

Det finns utomhusgym överallt. Och bakom varje trend finns trendsättare. Det är där jag går in i ett oupplösligt töcken.

Att träna är, i min värld, som att gå på toaletten.

Hur ser de här kommunala tjänstemännen ut? För jag antar att det rör sig om kommunala tjänstemän. Hur tänker de? Vad vill de? Man behöver röra på sig, så långt är vi alla med. Men varför skulle man vilja lyfta tyngder utomhus, i offentligheten?

Ett förtydligande, eftersom utegymmens själva existens bevisar att det krävs:

Att träna är, i min värld, som att gå på toaletten. Man måste göra det, men man vill helst göra det i avskildhet. Av praktiska skäl kan gymmen inte bestå av små privata bås där var och en gör sitt, men jag modellerar mitt sociala samspel på gymmet efter de regler som gäller på pissoarer.

Man kan hälsa artigt, men man söker inte långvarig ögonkontakt, man granskar inte grannens hantering av utrustningen och man inleder inte några djupare diskussioner. Och man bygger inte en pissoar utan väggar på en kulle i en park, med gång- och cykelvägar på en meters avstånd.

Det krävs ingen förklaring till det. Det är självklart.

Och, likväl, dessa utomhusgym.

Utomhusgym växer ur det som filosofer brukar kalla kategorimisstag, det vill säga när man gör felet att tänka på något i termer och med regler som hör hemma i ett helt annat, väsensskilt, sammanhang. Och jag kan för mitt liv inte förstå hur så många byråkrater i så många olika kommuner lyckas upprätthålla det här kategorimisstaget. Hur kan de undgå att bli upplysta om sitt misstag av andra, mer socialt kompetenta, kollegor? Hur kan de övertyga hela kommunfullmäktige om att satsa budgetmedel på detta? Hur kan de pösa om saken i lokalpress, utan att få den enda rimliga frågan:

Men, i hela fridens namn: varför?

Kan man någonsin begripa andra människor? Jag tvivlar. Men kanske har utegymmen något att göra med svenskarnas vurm för utedass och praktböcker om ved. Naturdillet, återigen.

Jag känner mig som Mumintrollet när han får syn på en hemul som ystert skidar nedför backen med ett skinande mässingshorn mot läpparna. Han erbjuder hemulen husrum, men får genast nej:

”Det är ohälsosamt och instängt. Jag vill ha frisk luft och mycket frisk luft.”

Den hemulen var antagligen svensk kommunaltjänsteman.