Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Utanför Sverige är folk i huvudsak normala

Det ligger inga klasar av elsparkcyklar på gatorna i Rom. Men i Sverige är allt nytt fantastiskt”, skriver Johan Hakelius Foto: DN / TT / ADAM DAVER

Man reser väl av många skäl, men ett är den eviga kampen mot ledan. Alla världar är små på sina egna sätt, men den värld man råkar leva i känns alltid minst. Då reser man. ”Miljöombyte”, hette det förut och kunde rekommenderas av läkare, som alternativ till åderlåtning och kalla avrivningar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sedan kom ”flygskammen”, som verkar ha slagit hårt mot svensk medelklass. Det spelar ingen roll att medelklassens ständiga barnalstrande och bilåkande producerar mer koldioxid. De fortsätter att producera små fotbollsspelare och ryttarinnor som ska skjutsas till träning. Det är flyget som fastnat. Och det i en samhällsklass som redan är djupt drabbad av leda, ofta utan att ens veta om det. Medelklassen misstar ofta sin leda för trygghet, eller ordning och reda, eller något annat av det slaget. I den formen försöker den smeta ut sin leda över hela samhället, med hjälp av riksdag, regering och kommunfullmäktige.

”Flygskammen” kan, med andra ord, komma att stå oss alla dyrt.

I sådana lägen gäller det att komma ihåg att medaljen har en framsida.

Det senaste halvåret har jag i min kamp mot ledan varit i Rom, Cannes, Syrakusa, Los Angeles, Aten, Skottland och Köpenhamn. Det är, förstås, sinsemellan vitt skilda platser. Men alla skillnader till trots tycker jag mig se ett mönster.

Utanför Sverige är folk i huvudsak normala.

Vi tittar på italiensk politik och mallar oss över att vi minsann har ordning – eller åtminstone hade det – här i Svedala

Med ”normala” menar jag, bland annat, att de inte beter sig som om varje möte med en annan människa är en förstagångsföreteelse. De är artiga, vänliga, erkännande och avspänt konversanta. De försöker inte titta åt andra hållet för att slippa hälsa. De tränger sig inte först genom dörrar, som om den sociala interaktionen som krävs för att låta någon annan gå före, vore att jämställa med ett sexuellt övergrepp.

Folk utanför Sverige är helt enkelt väluppfostrade.

Med ”normala” menar jag också att folk utanför Sverige – möjligen med undantag för Los Angeles – har något slags köl. De springer inte som huvudlösa höns först åt det ena hållet och därefter åt det andra, beroende på vilken extrem ståndpunkt eller idiotiskt mode som gäller för dagen. Jag tror att det beror på att folk utanför Sverige har en civilisatorisk historia. Man uppför sig och resonerar ungefär som man alltid har gjort, för det finns ingen anledning att misstro århundraden av erfarenhet.

Det här begriper inte svenskar. Vi tittar på italiensk politik och mallar oss över att vi minsann har ordning – eller åtminstone hade det – här i Svedala. Men vi begriper inte att våra tvära kast och idiotrusningar istället sker på det privata planet. Det ligger inga klasar av elsparkcyklar på gatorna i Rom. Men i Sverige är allt nytt fantastiskt.

Och vad är då medaljens framsida?

Jo, det finns knappast ett mer exotiskt ställe att befinna sig på än just här. I Sverige är nästan allt konstigt och förbluffande. Här kan folk oavbrutet vara oförskämda, utan att mena något. Här kan man, på allvar, läsa om att någon som heter Abbe ”Blattelito” har en ”fejkfasad” på instagram som krävt att han mördat sin förra flickvän.

Sverige är fantastiskt. Den svenska medelklassens flygskam kommer att förstärka inkröktheten och göra Sverige ännu mer extremudda. Sverige är faktiskt, i sig, ett rafflande motmedel mot ledan.