Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Johan Hakelius

Unga män är bråkstakar – så har det alltid varit

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det pratas värnplikt igen. Jag har räknat till fyra gånger i radion sedan mitten av juli och då har jag ändå inte dubbelräknat de oundvikliga repriserna.

Det beror delvis på ryssen, förstås. Den gamla föreställningen om att en kosack kan komma att rida ned dörren därhemma, har fått liv igen. Färre skrattar när man drar historien om den briljante fikusen Lytton Strachey inför den brittiska vapenfrinämnden:

- Säg mig, mr Strachey, vad skulle ni göra om en fiendesoldat försökte våldta er syster?

- Jag skulle försöka inflika min kropp mellan dem.


Nej, det finns ett allvar i militära angelägenheter igen. Gotland är inte längre enbart surdegsbak och rosé, utan en militärstrategisk centralpunkt. Folk med officerstitlar och uniform får komma till tals. Det vore att ta i att påstå att ord som fosterland, plikt och landsförräderi ligger alldeles bakom knuten, annat än på en del grupprunkande diskussionslistor, men det är inte lika meriterande att ha lurat till sig frisedel som det brukade vara. Bengt Ohlsson, först bland svenska kolumnister, har gått med i hemvärnet.

Jag har inget att invända, tvärtom. Men den nya värnpliktsvurmen handlar förstås inte om kommande kosacker, utan om rädslan för inre fiender.


Det brinner bilar i Malmö, Stockholm och Göteborg. I Varberg, Skara och Vingåker. Men den här gången flackar blickarna till och med bland intersektionalitetens insatstrupper på universitet och kultursidor. De kan inte riktigt förmå sig att göra politisk protest av saken. Det är för uppenbart att det bara är sattyg.

Unga män är bråkstakar. Så har det alltid varit. En del av dem är det i magnifik skala: Alexander den store var 20 när han anföll Persien. Vissa är det på ett utpräglat intellektuellt sätt, som Lytton Strachey. Men de flesta unga bråkstakar saknar Alexanders ambitioner och Stracheys intelligens. Allt de kan åstadkomma är ointressanta, fantasilösa besvär. Som nu.

Ett viktigt samhällsintresse har därför i alla tider varit att distrahera unga män. Det är där värnpliktsvurmen får fäste. Vad diskussionen egentligen handlar om är den smygande, skamfyllda insikten att folk, särskilt unga män i nedre delen av samhället, behöver fostras för att fungera i samhället. Sker det inte hemma, måste någon annan ta på sig uppgiften.

Det var självklart till för 40-50 år sedan. Men så försvann den intellektuella medelklassen upp i sina egna tarmar och nu är vi där vi är.


Det är förstås till betydande del en fråga om att vi har haft så stor invandring. Men inte bara. Varje gammal bruksort och varje avkrok - de blir fler och fler - är full av unga, uttråkade män med exploderande specialeffekter i huvudet. Jag skulle tro att svenska jämställdhetsideal är på väg att odla fram kvinnliga motsvarigheter, för dem av er som tycker att jag är sexistisk.

Kanske vore cykelplutoner, skidtolkning och ärtsoppa en del av lösningen. Men, handen på hjärtat, känns det inte lite som att drömma om en statskupp, ledd av 91:an Karlsson? Hur skulle man vid det här laget få bråkstakarna att infinna sig vid regementsgrindarna, utan att inrätta en polisstat?

Vi bestämde för några decennier sedan att demokratiska samhällen fungerar bäst utan inslag av plikt, uppfostran och respekt för auktoriteter. Vi hade fel. Det får vi leva med.