Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Trädkramaren i mig har väckts till liv

Granskog.Foto: ADOBE STOCK

Vi köpte en granallé som inte leder någonstans. Det var, på sätt och vis, ett misstag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Planen hade varit att skaffa ett ställe i något av de fåtaliga hörn i detta rike som inte är övervuxet av granar. En plats där Ulf Lundell hade kunnat dikta om öppna landskap, om han inte redan hade gjort det. Vi fann precis det vi sökte.

Undantaget granallén, då.

Den stod längs vägen som en städsegrön bayersk hedersvakt. Planen var att öppna verkanseld med motorsåg, innan älgar och skogsvurmande tyskar slog läger. Men så började det blåsa.

Han säger inget om vindstyrkan i öppna landskap, Lundell. Inget om snödreven och det maniska sökandet efter lä.

Granarna fick stå. Vi gömde stammarna bakom en hög, formklippt häck och försökte tänka på något annat. Det gick bra i åtta år.

Arborister är för trädgårdsarbetet vad Lord Byron är för lyriken. De är parkförvaltandets Jim Morrisons. Jag misstänker att de vet om det. Jag har aldrig träffat en försagd arborist. De utstrålar alla en enastående känsla av lugnt självförtroende. Världen är deras ostron, som den engelska barden uttryckte saken. Man ser det på hur de går och klättrar, hur de hanterar sina rep och klingor, det nonchalanta sättet de bär sina funktionskläder på.

De är varje fjortis högstadiedröm: mjuka och poetiska killar med atletiska kroppar. De vet vad de gör, men har ingen brådska. Så när en arborist talar om för dig att granarna är slut, har en mjuk och poetisk kille med mjuk och poetisk kropp inte mycket att sätta emot.

Granarna har inte gjort någon hemlighet av sin utdragna hädanfärd. Det städsegröna har år för år blivit allt mer städsebrunt. Kottarna har sprutat ur topparna, som vore träden lika angelägna att sätta frö och besvärja sin dödlighet som en pensionerad börs-VD i sitt sista äktenskap. Barren har samlats på terrassen, året om, som ett utdraget, dement farväl.

Det borde vara en lättnad att lägga de här stammarna till ro. Men, även oaktat den jävla blåsten, känns det inte så.

Det finns inget värre än att få precis som man vill. Helvetet är en värld där allt är formgivet av ditt eget huvud. Där allt och alla är precis som du tänkt dig. Där varje skavande avvikelse filats och slipats till perfektion och inga dåliga kameravinklar finns kvar.

Man kan få en aning om hur olidlig en sådan värld vore, genom att titta på arkitekters simulerade stadsmiljöer. De får varenda bostadsområde att framstå som en bauhausförort befolkad av pingstvänner. Och även om ditt huvud drar åt ett helt annat håll, även om det är fejktoscana, eller franska herrgårdar som får ditt serotonin att kasta sig över synapsgapen, blir resultatet lika banalt.

Vill man vara instängd i sin egen fantasi är det enklare och billigare att bli galen än att i varje detalj formge omvärlden.

Det fanns en tid då jag låg på kvällarna och önskade granbarkborrar på vår allé. Men nu, när bödlarna närmar sig med sina fasta handslag, trygga leenden och friska hy, är jag på vippen att byta lojalitet. Trädkramaren i mig, som förut inte väcktes av något mindre än ädla lövträd, vill kedja fast sig vid en av de döende stammarna. Det känns som om jag är skyldig de här granarna något. Som om de gjorde den här platsen verklig.

Det är kanske dags att jag skaffar mig ett större umgänge.