Johan Hakelius
I åratal – nej, årtionden – har vi försökt få världen att förstå att det är något särskilt med oss svenskar. Vi är inte riktigt som andra. Inte bättre kanske, men … ja, eller, kanske lite bättre, trots allt. En annan sort, i alla fall.
För att ta ett exempel:
Nietzsche var visserligen tysk, men bara en enskild person. Har någon nation, förutom Sverige, slutit upp så helhjärtat bakom övertygelsen att Gud är död?
Inte ens de gamla kommunistdiktaturerna kan mäta sig med oss. Där puttrade gudstron i hemlighet. Här såg vi till att exportera läsarna till USA. I vårt Sverige begraver till och med schlagerkompositörerna Gud, när tillfälle ges.
Ni läste väl Björn Ulvaeus, som för en vecka sedan skrev i Svenska Dagbladet att han tror på det ”stora ingentinget”?
Men hur mycket vi än försökt förklara för världens alla utlänningar att svenskar inte har själar, har de inte riktigt trott oss. De har ändå utgått ifrån att vi är ungefär som de själva, bara lite eljest. Kanske är det Ingmar Bergmans fel. Hans filmer om det stora ingentinget misstolkas lätt i andra kulturer som uppgörelser med Gud.
På tre månader har Anders Tegnell gjort det som generationer misslyckats med.
Möjligen var vi på väg mot ett genombrott i förståelsen för svensken som något alldeles särskilt på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Då, när världen inte kunde ta ögonen från den fria svenska sexualiteten, hade vi dess uppmärksamhet. Hade vi bara systematiskt behandlat varandras kroppar som sexleksaker i något decennium till, skulle kanske sanningen om den själlösa svensken ha gått upp för omvärlden.
Men så tröttnade vi på alla kroppsvätskor och blev nypuritaner istället.
Man tycker att det borde ha gått fram ändå. I varje internationell värderingsundersökning har vi svenskar placerat oss så långt ut på skalan av självförverkligande och rationalitet, att vi hade skapat integrationsproblem på kommandobryggan på rymdskeppet Enterprise. Men ingen reaktion. Istället släpper de in oss i EU.
Alliansfriheten, Olof Palme, de öppna gränserna, åsiktskorridoren. Trots att vi verkligen varit tydliga inbillar sig världen att svenskar ändå, i grund och botten, är som alla andra. Bara lite japanska.
Tills nu.
När Dick Harrison sammanställer den stora krönikan över Sveriges senare historia, kommer Anders Tegnell att stå i centrum. På tre månader har han gjort det som ett par generationer misslyckats med.
Debatten är i full gång: hur ska man se på en svensk?
I snart 70 år har svenskar kunnat resa fritt i Norden, grundat på det felaktiga antagandet att vi är jämförbara med våra grannar. Men det är slut med det. Till sist har de nordiska länderna förstått att det är något särskilt med svenskar. Vi kan inte likställas med en simpel finne, eller ordinär dansk. Det måste till särskilda regler för oss.
Debatten är i full gång: hur ska man se på en svensk? Man kan skönja konturerna till en samsyn bland våra nordiska grannar: svensken måste betraktas som ett potentiellt massförstörelsevapen. Det krävs särskilda importtillstånd, svenskfria zoner och möjligen också internationella begränsningsavtal.
Det tog ett par mansåldrar, men nu är vi äntligen framme: till sist har världen begripit att vi inte är som andra. Tack för det, Folkhälsomyndigheten.
Nietzsche var förresten född nära Lützen. En klar svensk koppling.