Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Tidningarna har lika blanka ytskikt som ett designerkök

Annika Strandhäll. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Fredrik Virtanen Foto: Alex Ljungdahl

Man kan slå upp vilken tidning som helst och den är som ett designerkök. Vinklingarna, åsikterna och analyserna ligger kant-i-kant, utan minsta glipa. Färgkoordinationen är sövande exakt. De blanka ytskikten speglar sig i varandra. Till och med de små accenterna – de planerade avvikelserna – matchar perfekt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En ensam röd blomma mot fyra nyanser av dyrbeige. Det är den bästa roll man kan hoppas på som kolumnist.

Och när debatterna bryter ut – Är det synd om Virtanen? Ska ö-rådet rösta bort Annika Strandhäll? Får man vara hemmafru? – sker allt enligt fastlagda recept. Tre deciliter harm. Två matskedar härskarteknik. Ett kryddmått formuleringskonst. Sölas det lite på bänkytorna är till och med det enligt instruktionen. Liksom den snabba upptorkningen.

Det var väl just detta som fick folk att kasta sig ut på de sociala mediernas heta linje, när chansen gavs. Nu jävlar skulle det som aldrig sades till slut bli sagt. Ett par år senare var det digitala gapandet en lika förutsägbart formgiven del av helheten som allt annat. Samma sak med ”alternativmedia”. Allt är lika tillrättalagt och måttanpassat där, det är bara färgen som skiljer.

Och ledan växer.

Det är förstås inte så att allt som skrivs och sägs är ointressant. Det är bara det att allt passar så fasligt väl in i allt annat. Som om hela offentligheten var ett pussel där man, hur man än försöker, ständigt får tag i rätt bit och lägger den på rätt plats. Aldrig någon udda bit som blir över.

Förresten gäller det inte bara offentligheten, utan de flesta samtal som sker privat också. Det ena ger det andra. A och B. Si och så. Yin och yang. Samma kvävande harmoni.

Det är den förbannade tidsandan, förstås. Vi är alla dess slavar. Allt vi säger och tycker och tänker kommer ur den tid vi befinner oss i. Få klarar ens av att hålla fast vid hur de tänkte för tio eller tjugo år sedan, i en annan tidsanda. Man sveps ständigt med av vågen. Man är vågen. Till och med om man försöker frigöra sig från tidsandan, ligger det antagligen i tidsandan.

Dystert och hopplöst? Jodå, men oroa er inte. Det ligger helt enkelt i tiden. 

Skulle man kunna lura tidsandan på något sätt? Kanske.

Ett experiment: vi väljer ut några personer med hyfsad tankeförmåga och sätter dem i isolering i 20-30 år. Inga medier, internetkopplingar eller bokcirklar. Inget umgänge. De som inte blir heltokiga släpper vi ut när den utmätta tiden gått. Vi sätter dem genast i arbete. Som kritiker, ledarskribenter och kolumnister. Som författare, dramatiker och regissörer. Vissa kan bara skickas in i vanliga, vardagliga samtal.

Det gäller att vi är snabba. Tidsandan är en kompromisslös kraft. Snart har den format våra nysläppta efter sin mall. Men kanske får vi ändå några veckor av synpunkter och infall som inte alls går att bygga in under de fläckfria köksbänkarna. Kanske blir det några pusselbitar som inte går att tvinga in i samtidspusslet, ens med hammare.

Vilken lättnad det vore. Riktig originalitet. Fria människor i ett hav av slavar.

Eller så kanske man helt enkelt borde börja läsa gamla tidningar, i stället för aktuella. De skrevs också av slavar, men för en annan tidsanda. Det gör dem fria i dag. Och där är trösten: en dag, när vi alla är borta, blir vi också frihetens röst, i en värld med annan tidsanda än vår. Då kanske till och med den här texten får ett syfte.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!