Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Tänk om gudarna spelat Donald Trump ett spratt

Donald Trump lämnade Vita huset i veckan efter fyra år vid makten.
Foto: AL DRAGO / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Alla yrken har sina klyschor. För oss som skriver engångstexter är en av de vanligaste att man ska få läsaren att känna sig smartare, inte dummare.

Lättare sagt än gjort i vissa fall, men ett bra riktmärke, förstås. Det är ju bara det att man själv helst vill känna sig lite smart också.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har en bekant – knappast mer – som jag stöter på då och då. Oftast på någon bjudning med andra gemensamma bekanta. Ibland på gatan, eller i någon affär. Det här är en trevlig och socialt kompetent person. Yrkesmässigt framgångsrik, utan att göra sak av det. Jag tror inte att det finns några outtalade spänningar mellan oss. Det är inte en person som är viktig i mitt liv och jag är inte viktig i hans. Vi har ingen anledning att vara nervösa inför varandra.

Ändå blir jag ofelbart den dummaste versionen av mig själv så snart han dyker upp. I stort och smått.

Det är inte det att jag blir en annan person. Men allt jag hör mig själv säga faller plötsligt platt. Dansandet blir klafsanden. Roliga dubbeltydigheter blir långsökta. Alla observationer krystade. (Jo, jag vet vad ni vill säga, men om ni nu verkligen tycker att jag alltid är sådan, vänd blad, för Guds skull.)

Och det där är det småttiga. Sedan finns de verkliga pinsamheterna.

Häromåret slog vi följe efter en blött julbord. Jag hade bara två kvarter kvar till min port när jag insåg att det inte skulle hålla. Det fanns ingen väg runt det. Jag var helt enkelt tvungen att kissa.

Vad säger man?

Jag dröp av in i en någorlunda skyddad plantering och gjorde det jag inte kunde undgå att göra. Det var första gången jag urinerade öppet i bebyggelse på fyrtio år, eller så. Min bekante slank skonsamt iväg. Han har aldrig nämnt saken. Jag kan bara sucka.

Det var förstås ofrånkomligt att det skulle ske. Fortsätter vi att ses genom åren kommer nya clowniga klumpigheter att läggas till de gamla: toapapper under skorna, spräckta brallor, iögonfallande fläckar på suggestiva ställen.

I vissas sällskap blir man helt enkelt dummast i rummet.

Strax för jul stötte jag på honom i en affär. Jag hälsade med glada tillrop när jag passerade. Inget konstigt, kunde man tro. Men till och med tillropen lät dumma. Det var bara tjugo sekunder, men tjugo sekunder av ansträngd pinsamhet värdig Ove i Solsidan.

”Och hur går bilen, då?”

Det finns inget att göra åt orättvisor av det här slaget. I vissas sällskap blir man helt enkelt dummast i rummet. Det finns inget särskilt skäl, inget att lära sig. Det är ett slags existentiellt skämt och det enda vettiga är att dras med i skrattet, även om det sker på ens egen bekostnad.

Nu gör vi ett tankeexperiment. Alldeles orealistiskt. Det är därför det är ett tankeexperiment, inte verklighet.

Tänk om förklaringen till Donald Trump är just den här. Tänk om han är utsatt för tidernas grymmaste practical joke. Tänk om gudarna bestämt sig för att han i och för sig ska få vara framgångsrik nog för att kunna förgylla allt han ser och bli vald till USA:s president. Men att han, så snart han öppnar käften, eller nuddar ett tangentbord, låter som en idiot. Att inte bara en person i hans närhet, utan alla han stöter på, får den ohjälpliga dumheten att blomma ut. Att hans ständiga tal om hur smart han är, kommer ur den ständiga känslan av att verka dum.

Nej, jag vet. Antagligen inte. Men medge att tanken att Trump faktiskt är mänsklig är kittlande.