Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Tänk om Boris Johnson inte är en lögnaktig pajas

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson.Foto: FRANK AUGSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

Ingen vill egentligen byta åsikt. Det kräver en massa förklaringar, inte minst för en själv. Det finns ingen status i att byta åsikt. Att byta åsikt är motsatsen till att byta underkläder.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Därför har vi alla ett drag av Bagdad-Bob i oss. Vi står där och lägger ut texten om den oundvikliga segern, medan fiendens stridsvagnar rullar förbi i bakgrunden.

Det är märkligt, för de flesta av oss är inte ens särskilt kära i de åsikter vi råkar ha. Ganska ofta är de åsikter man har snarare till besvär.

De gör att man himlar med ögonen åt någon idiot, så snart man sätter på radion.

De gör att man, just när man njuter som bäst av de frasiga tidningssidorna, inte kan låta bli att stöna. Plötsligt har ens åsikt slagit ned på en särskilt dum artikel.

Man försöker vagga sina åsikter till sömns med ett par extra välkomstdrinkar vid varje middagsbjudning. Likt förbannat vaknar de upp och börjar hojta, lagom till att varmrätten kallnar på tallriken.

Och sedan är den kvällen förstörd.

Att ha åsikter är som att leva i storfamilj med hela släkten: man är egentligen inte särskilt förtjust i någon av de inblandade, men man måste vara lojal med klanen. Så när någon av de halvdementa skrävlarna vandrar iväg i tangentens riktning, följer man plikttroget efter.

Jag skriver ”man” och ”vi”, för att ni ska få intrycket att jag är storsint nog att inkludera mig själv. Men egentligen skriver jag förstås om andra. Till exempel om alla de som bestämde sig, redan för ett par år sedan, om det här med Brexit och Boris Johnson.

Man kan väl sammanfatta de gängse åsikterna såhär:

En smal majoritet britter röstade för Brexit för att de är främlingsfientliga stofiler som tror att imperiet fortfarande finns.

Boris Johnson är en lögnaktig pajas som kommer att slå rekord som värdelös premiärminister.

Det är lika lätt att göra något vettigt med de där åsikterna, som med en champagnevisp.

Det tråkiga med just dessa åsikter är att de är oanvändbara. Ur den första kan man bara dra slutsatsen att de främlingsfientliga stofilerna måste dö eller helt byta ståndpunkt. Allt annat är meningslöst. Ur den andra kan man inte dra någon slutsats alls. Den åsikten är färdig som den är.

Det är alltså åsikter som blivit helt värdelösa, nu när Boris Johnson har en större majoritet i parlamentet än vad någon haft på mycket länge och Brexit kommer att ske. Det är lika lätt att göra något vettigt med de där åsikterna, som med en champagnevisp.

Det finns alternativa åsikter. En jag läste nyligen är att Boris Johnson inte alls ser Brexit som ett uttryck för rasism, utan som en följd av konflikten mellan stad och land. Brexit bottnar i regionala ojämlikheter. I att en hygglig del av befolkningen glömts bort. Han tänker göra något åt saken, till exempel genom rejäla investeringar i mindre välmående delar av Storbritannien. En klassisk välfärdsstatlig politik.

Tänk om det fungerar. Tänk om Brexit inte var ett rasistiskt bröl, utan ett rop på hjälp. Tänk om Boris Johnson inte är en pajas, utan en av få politiker som förmår ge ett riktigt svar.

Vad i herrans namn ska alla svenska tjurskallar ta sig till med sina befästa, skottsäkra, orubbliga och obrukbara åsikter då?

Kanske kan 2020 bli året då ”vi” ändå försöker byta ett par åsikter, som blivit särskilt korkade. Jag ska föregå med gott exempel. Jag kan till exempel tänka mig att ompröva åsikten att svart tryffel inte är så gott.

Nu är det er tur.

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning