Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Svenskarna firar med oro, ångest och skam

Åhörare med svensk flagga när statsminister Stefan Löfven (S) talade i Lund på nationaldagen. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Hur klarade ni årets farligaste dag?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nervositeten satte in redan i början av veckan. I botten låg ett drygt halvårs ältande om nationalismen, vad den egentligen är, vad den inte är, vad den kunde vara, vad den kan bli och om den går att kombinera med fina saker som anständighet och liberalism.

Den sistnämnda frågan, den om kombinationer, kan kanske inte anses definitivt besvarad, men det finns en allmän känsla: nationalismen är som en omdömeslös morbror på släktbjudning. Han borde stanna hemma. Gör han det inte är det bäst att låsa in spriten, låta bli att skratta åt hans skämt och gäspa, sträcka på sig och titta på klockan redan vid halv tio-blecket.

Och i den andan firade vi Sveriges nationaldag.

Martin Aagård på Aftonbladets kultursida skrev den klassiska artikeln om att inget svenskt egentligen är svenskt. Vikingarna var kanske muslimer. Romer stod för folkmusiken. Tyskar gillar också björkar. Sverigedräkten är ny och dessutom ful.

Svensk landsbygd är öde, förutom Muhammed, Dawit, Amir och andra med liknande namn. Svenskarna tillhör det förgångna.

Per Svensson på Dagens Nyheters ledarsida skrev att nationalismen är en ”farlig, destruktiv och exkluderande fiktion” som är kompromisslös och irrationell. Liberaler begriper visst behovet av tillhörighet och trygghet, men sådant har inte att göra i politiken. Åtminstone inte om det är kopplat till nationen.

Jens Liljestrand, på den här tidningens kultursida, tog en filosofisk väg. Svensk landsbygd är öde, förutom Muhammed, Dawit, Amir och andra med liknande namn. Öde, förutom ryska barnfamiljer och thailändare. Framtiden är deras. Svenskarna tillhör det förgångna.

I Göteborgs-Posten skrev Hynek Pallas om Timbrotänkaren Anders Johansson Heinös senaste uppsats ”Segra och dö”. Där oroar sig Heinö över den ”liberala universalismens” oförmåga att hantera ”självsäker nationalistisk särart”. Pallas tyckte att man borde börja nationaldagen med att läsa just den texten.

Svenska Dagbladet berättade att undersökningar visar att utomeuropeiska invandrare firar nationaldagen i högre utsträckning än infödda svenskar. Tidningen verkade lättad av att ha fått reda på det.

Statsvetardocenten Gina Gustavsson spetsade till det genom att skriva i Dagens Nyheter att man visst kan vara liberal och nationalist. Fast det centrala är då allt som nationalismen inte får vara. Inte en idé om att nationen sätts över annat. Ingen ödesgemenskap. Inte en idealisering av historien. Inte ett förskönande av nationella ikoner. Inte något att känna sig bekväm i. En nationell identitet får det vara, men en identitet som helst ändrar sig i tillräckligt snabb takt för att inlemma alla som invandrar till Sverige. För invandring är inte problemet, bara tröga nationella identiteter.

Och statsminister Stefan Löfven höll tal i Lund och hyllade välfärdsstaten, som tagit oss bort från historien, för den var mest eländig.

Det brukar sägas att svenskar inte riktigt vet hur man firar nationaldagen. Så är det inte alls. Vi har blivit riktigt bra på det. Vi ältar vår ångest över att nationer finns, vi blottar vår skam över att tillhöra en, vi bortförklarar den, vi oroar oss över om folk i allmänhet verkligen klarar av att fira nationaldag, utan att bli nazister.

Bara i Sverige, mina vänner, bara i Sverige.

Vad ska man kalla denna samfällda nationalångest om inte en nationalkaraktär?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!