Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Svenska politiker – lika tidstypiska som Trump

Stefan Löfven Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Annie Lööf Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Någon skillnad gör väl en mur. Varför skulle annars demokrater och republikaner under 25 år, i relativ stillhet, ha byggt 93 mil staket mellan USA och Mexiko? Ekologer knorrade för flera år sedan om att barriärerna stör svartbjörnarnas migration. Så visst gör en mur skillnad.

Men att något gör skillnad i viss mängd, innebär inte att det gör ännu större skillnad i ännu större mängd. Oftast är det tvärtom. Någonstans blir mer inte bättre, bara dyrare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visst, man kan säga att delar av en mur inte är en mur alls. Men om man inte vill bygga en Berlinmur, 72 gånger längre än originalet, är det inte mycket att komma med i just det här fallet. Det skulle, mellan tummen och pekfingret, krävas fem och en halv miljoner amerikaner för att fylla vakttorn med samma täthet som en gång i Berlin.

Det är det som gör att alla rimliga kalkyler av Trumpmuren visar att den är ett bländverk. Problemet är att det inte spelar någon roll.

President Trump är verkligt tidstypisk. Det betyder att politik är något annat för honom än för tidigare generationer. Rester av problemlösning, konflikthantering och reformambitioner finns kvar, men andra saker är viktigare. Som att med språk och tankekraft definiera om verkligheten.

Det som inte passar finns inte. Det som borde finnas finns, även om det inte finns.

Politik har alltid handlat om makten över problembeskrivningen, men nu handlar det inte längre om att titta på verkligheten och tolka den. Det handlar om att fantisera ihop en verklighet som passar. Det är i sin tur grunden för den moderna politikens främsta uppgift: att uttrycka politikers personlighet.

Poängen med Trumps mur är inte att den löser migrationsproblem, poängen är att den visar att han är en viss sorts person: en sådan som vet att göra skillnad på folk och folk och begriper värdet av gränser. Det är hela syftet. Politik har blivit ett signalsystem för politiker som vill berätta om sina väsen. De är strängt upptagna med sina identiteter. Allt handlar om att tala om vilka de är.

Innan ni flinar föraktfullt åt Trump, alternativt kokar över av ännu ett orättvist angrepp på honom, ta ett djupt andetag.

Trump är inte huvudsaken. Det här handlar minst lika mycket om Sverige.

Några udda saker: Vi har fått en vänsterregering som ska driva högerpolitik. Vi har fått ett par partier som talar om vilken politik regeringen ska driva, men ändå säger att de är i opposition. Vi ska, utan att utreda konsekvenserna, få en generösare migrationspolitik än resten av Europa igen, som om vi aldrig hade upplevt hur det gick förra gången.

Varför det?

Jo, därför att svenska politiker är lika tidstypiska som Donald Trump.

När politiken är till för att politiker ska kråma sig i sina finaste personligheter, spelar logik, konsekvens och verklighet ingen roll. Då kan vänster också vara höger och regering vara opposition, bara man vill det. Nyss gjorda misstag går bra att göra om.

"Jag är inte en person som … ", "Jag är en person som … ". Blåbrun, konservativ, liberal, liberal, liberal.

Så låter det när politiken främst är till för att politiker ska djupdyka i sig själva och tala i oändliga cirklar om sina bästa jag. Så låter det när politik blivit ett projekt för partiledares självförverkligande.

Förr i tiden var det genant och kallades narcissism.