Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Svensk politik är full av folk som klöser sig till toppen

Frank Underwood (Kevin Spacey) och Claire Underwood (Robin Wright) i en av de första säsongerna av House of Cards. Foto: NATHANIEL E. BELL / AP NETFLIX

För ungefär tio år sedan brukade det upprepas, gång på gång, att åttio procent av amerikanerna fick all sin politiska information genom tv:s satirprogram. Eller om det var sextiofem procent, eller sjuttio. En tillräckligt stor andel för att vi, samhällets stöttepelare, kunde förfasa oss, i alla fall.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sedan dess har mitt eget sätt att informera mig om världen ändrats. Jag ids inte se på tv-nyheterna längre. Jag läser visserligen ett halvdussin tidningar, aningen översiktligt. Men jag undrar om inte min främsta källa till hur världen fungerar numera är Netflix, eller HBO, eller möjligen det som döljer sig bakom SVT Plays dramaknapp.

Den verkliga verkligheten är helt enkelt för taskigt regisserad för att hålla mitt intresse vid liv. Det är ständigt en massa utvikningar, intrigspår som slutar i intet, rollfigurer som inte fyller någon funktion och poänglösa longörer. Till och med huvudpersonerna är luddiga i verkligheten.

Är de hjältar eller antihjältar? De flesta är varken eller. De klafsar runt i ett menlöst mellanting.

Det här är problemet när man ständigt översköljs av proffsiga dramer. Man höjer ribban.

Politiska dramer är det bästa exemplet. Vi såg just klart den senaste säsongen av Suburra, som utspelar sig i Rom. I en tidigare säsong dök en vänsterpolitiker upp. Han hade förstås ideal och skrupler. Lika förstås bytte han in den sortens barlast mot makt och härlighet. Inte på något halvdant sätt, utan med brinnande passion. Först slog han sig i slang med den största maffiabossen, sedan var han ännu mer skrupelfri än bossen och lurade honom, för att till sist ta upp alliansen igen, när det passade. Däremellan krävdes ett par mord på grevinnor och kardinaler, ett gängkrig och lite kravaller.

Det är ju sådant man fastnar i: folk som fotvandrar över lik fram till maktens topp. Det krävs en Francis Underwood för att man inte ska börja flacka med blicken.

Och här kommer det märkliga.

Svensk politik full av folk som klöser sig till toppen, eller möjligen botten

Om man nu låter HBO och Netflix stå för statsvetenskapen borde, trots allt, svensk politik stå sig rätt bra just nu. Bara den senaste tiden har alla lurat alla i ett regeringsbildningsspel, liberalerna blivit ett ormbo, sossarna fått interna utbrytargrupper, Kristdemokraterna satsat allt på ett konservativt kort och hör man inte ljudet av knivar som slipas i Moderaterna också?

Svensk politik full av folk som klöser sig till toppen, eller möjligen botten. Byta åsikt till motsatsen? Inga problem. Ljuga för sina allierade? En baggis. Underminera partiledaren? Självklart.

Men hur spännande känns det?

Fiktionen har en oöverträffad fördel framför verkligheten: den är påhittad. Det ändrar allt. En påhittad Francis Underwood kan vara fängslande. En verklig är mest tröttsam. I bästa fall en aning skrämmande, men oftast en platt streber: tjatig, enkelspårig, fast i en värld som krymper med varje framgång.

Folk som har ett enda mål och slår sig fram till det, är helt enkelt en schysst motor i fiktionen, men träbockar i verkligheten. Det är därför man aldrig orkar läsa en intervju med en framgångsrik entreprenör eller ”eldsjäl” ända till slutpunkten.

Så vad ska man göra, när verkligheten inte duger och fiktionen är för bra för att vara till någon nytta?

Man kanske får kravla sig upp till amerikanernas nivå och börja titta på satir igen. Den har åtminstone något att göra med verkligheten.

LÄS MER: De kommer vifta med pekfingrarna och säga: Brunt, brunt, brunt!  

LÄS MER: Macron är ljuvlig uppblåst – och har inte fattat något

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!