Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Johan Hakelius

Strandhäll och Bah Kuhnke ville inte vara gammaldags

Dåvarande socialminister Annika Strandhäll (S) och dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke i Almedalen 2015 med civilminister Ardalan Shekarabi.
Foto: SVEN LINDWALL

Det här handlar egentligen inte om konst. Mer om kommunalpolitik. En del om kön. Men vi måste börja i konsten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

All konst föreställer något. Tro inget annat. Till och med riktigt abstrakt konst. Till och med konst, som är så abstrakt att den inte består av någonting, som John Cages musikstycke 4:33. Drygt fyra och en halv minut av tystnad i tre satser, för alla instrument du kan tänka dig.

Det föreställer också något. Frågan är bara vad.

Bildkonsten brukade föreställa det vi ser omkring oss. Ofta uppblandat med fantasier om hur det skulle kunna se ut omkring oss, i det fall att Gud verkställde yttersta domen, eller när ormen charmade Eva.

Sedan kröp moderniteten på oss. Den innebar många saker, bland annat att vi började producera en faslig massa teorier.

Om oss själva. Om världen. Om hur saker hänger ihop.

Det påverkade måleriet, eftersom målare också vill hänga med. Snart ansågs det efterblivet att måla saker som de såg ut. Det blev barnsligt att ens tro att det fanns saker som bara ”såg ut” av sig själva, utan teorier.

Det var då målarna började måla av själva teorierna, snarare än världen. Suddiga ljuslekar, näsor i pannan och rinnande klockor. Till slut kanske en vit duk med vit färg.

Det här är vad journalisten Tom Wolfe kallade ”det målade ordet”: konsten blev underleverantör till texten. Det var orden och de idéer de beskrev, som skulle målas av.

Det var annars en fräck idé som regeringen lanserade med stor stolthet för bara lite mer än ett år sedan.

Allt detta för att komma till förra veckan. Då berättade regeringen att den trots allt inte är alldeles säker på att 15-åringar, utan föräldrars medgivande, ska få operera om sitt kön till ett annat.

Det var annars en fräck idé regeringen lanserade med stor stolthet för bara lite mer än ett år sedan. Det skulle bli ”snabbt och enkelt”, även för barn, att byta juridiskt kön. Och, alltså, betydligt enklare och snabbare att byta biologiskt kön, genom operation. Snipp, snapp.

Skälet till att regeringen nu vill ”tänka över” saken, är lätt att förstå: tillräckligt många talade om för regeringen att förslaget var extremt och ansvarslöst. Skälet till att förslaget alls lades fram av ministrarna Strandhäll och Bah Kuhnke, kräver däremot förklaring.

Och där är vi tillbaka i konsten.

De senaste decennierna har allt mer befängda teorier om kön och ras och annat sådan, slagit klorna i akademiker. Till slut kunde den praktiska politiken inte stå pall. Den ville också hänga med. Inte vara töntig och gammaldags. Så den började göra politik av de tokiga teorierna, istället för att praktiskt hantera världen, som den ser ut.

Att använda sitt gamla omdöme var genant. Att göra radikal jargong till lag var genialitet. Därav förslaget.

Nå. Att bedriva ideologisk-kirurgisk experimentverkstad med omyndiga människors könsorgan, verkar just nu vara en teori för mycket. Men det finns många fler exempel – från skolan till vården och migrationen – på hur rikspolitiken tappat intresset för världen och förlorat sig i trendiga teorier.

Hoppet i de lite bredare frågorna står nog till kommunalpolitiken. För det är kommunerna som får betala när rikspolitiken blivit abstrakt konst. I kommunerna är problem, för att använda ett snoffsigt ord, fortfarande figurativa.

Det betyder att man ser det som faktiskt finns och att det som finns faktiskt syns.

Må vi be för fler rejäla, teorilösa kommunalråd.