Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Städer är inte gjorda för folk som ska lägga sig i

Så firas midsommar i Sverige.
Många åker till landet på midsommar. Foto: Shutterstock
Är stadslivet hotat? Foto: Shutterstock

Det är kanske dålig tajming, så här på midsommardagen. Svensk midsommar ska trots allt firas på landet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Folk klibbar ihop sig på riksväg 70 mot Dalarna, tills trafikmeddelandena klingar som klockspel i radion. De som trots allt stannar i stan måste låtsas vara på landet. Midsommar och obligatoriska exkursionsdagar för mellanstadieelever är väl vad som jagar bort ensamheten för dem som jobbar på friluftsmuseer.

Alltså, det kan verka som dålig tajming att tala om staden och dess framtid, men det löser sig på slutet, jag lovar.

Hur länge har vi inte hört att staden är vår framtid? Antagligen sedan Babylon. Argumenten har skiftat, men varit övertygande hela tiden:

Det slipper man att prästen, patron och den lokala skvallerkärringen lägger sig i allt man gör. Stadsbor måste inte gifta dig med sin kusin, i brist på andra möjligheter. I staden kan du minimera ditt avtryck på Moder Jords ömtåliga hy.

Och så vidare i all evighet.

I vår egen tid finns ett helt gäng turnerande tänkare som reser från världsstad till världsstad och drar städernas bästa argument för alla som kommer i vägen. Kjell A Nordström heter en. Det var han som häromåret kallade landsbygden ”skräpyta” och sammanfattade dess framtid så här:

– Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.

Härligt klarspråk, men efter det väntade landsbygdslobbyn, svept i lättkränkthetens mantel, med tjära och fjädrar utanför tullarna. Och ändå, hur man nu än formulerar det, återkommer samma budskap: städerna är framtiden.

En majoritet, 55 procent, av världens befolkning är redan urbaniserad. Det finns 33 ”megastäder” med fler än tio miljoner invånare. Ytterligare två och en halv miljard människor väntas vara stadsråttor, snarare än bondkaniner, år 2050.

Men prognosmakarna har missat en sak. Man kan ana de i det nymoralistiska förbudet mot rökning på uteserveringar. Och de som intresserar sig för hipsterklassens bekymmer, kan se mönstret.

På senare tid har denna hårt ansatta befolkningsgrupp drabbats av förödande nedläggningar. Musikklubbar, restauranger, korvstoppningskollektiv: allt rensas bort. Orsaken, som så ofta, är gnälliga grannar.

Det låter för mycket. Det luktar för mycket. Trottoaren är hal av skäggolja.

”Stockholm går mot en tystare, prydligare och tråkigare stad”, sade en protesterande häromveckan. Han har antagligen rätt.

Det är precis det som är min poäng.

Stadsliv är en härlig sak, men vi har glömt bort att stadsliv kräver tolerans på riktigt. Städer kan inte vara puritanska. De är inte gjorda för renlevnadsmänniskor, folk som alltid ska lägga sig i och hålla på principerna. Städer är gjorda för folk som lärt sig konsten att titta åt andra hållet, tänja på regler, tänka på något annat, stå ut med en värld som de själva inte kontrollerar.

Den konsten är inte medfödd. Den har mödosamt mejslats fram just sedan Babylon. Men vår generation är på väg att göra sig av med den i ett ständigt utbrott av grälsjuk narcissism. Alla ska ha det på precis sitt sätt.

Så städerna är dödsdömda. De är på väg att bli hålor, styrda av prussiluskor. Skräpytor för klåfingriga moralister.

Själv har jag förstås flyttat till landet.