Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

”Språkfascism” i radio skulle bli en succé

Språket är det mest gemensamma vi har, skriver Johan Hakelius.Foto: / TT NYHETSBYRÅN

Ni vet hur det är med gemensamma saker. Eller, låt mig omformulera det där: Ni vet antagligen hur det är med gemensamma saker, men ni vill helst inte erkänna det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns ju en naturlig lockelse i det gemensamma. En dröm om samhörighet och förståelse och lyckan av att dela. Ur den drömmen har allt möjligt växt, från bostadsrättsföreningar och kommunism, till bilpooler och fildelning. Somt har fungerat bra, annat mindre bra. En del har fungerat för vissa, på bekostnad av andra.

Ekonomer, som aldrig försitter en chans att smolka glädjebägaren, har talat om det här sedan de gick i kortbyxor. Det är snart tvåhundra år sedan de kom på begreppet "allmänningarnas tragedi": kort sagt, hur allt går åt helvete när bönder äger något gemensamt och ingen tar ansvar för det. Till slut är allt skövlat.

Precis som med språket.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Venezuela faller samman – mest av egen kraft 

 

Språket är det mest gemensamma vi har. Och så ska det förstås vara. Jag vet inte ens vad det skulle innebära att privatisera språket. Att man satt hemma och talade med sig själv? Att man fick köpa nya ord av något multinationellt språkföretag?

Men allmänningar är trots allt allmänningar. Folk trampar tvärs över dem, så att det blir leråker av alltihop. Folk slänger fimpar och godispapper. Folk låter sina hundar skita utan att plocka upp.

Man kan förhålla sig überliberal till sådant där. Ha överseende, eller till och med beskriva förslumningen som frejdiga tecken på liv: "Titta vilken livsbejakande hundskit!"

Man kan också undra vart det leder i längden.

Språket var det, alltså.

I stort sett alla professorer, docenter och doktorer som uttalar sig om språket hör till hundskitsentusiasterna. Deras omdöme är, undantagslöst, att man kan säga och skriva precis som man vill. För språket är en allmänning, så vem har rätt att fälla ett omdöme om någon annans bruk av det gemensamma? Allt är lika rätt på allmänningen.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Vad ska militären göra i förorten?  

 

De som har en annan idé har också en titel. De kallas "språkfascister". De flesta av dem kallar till och med sig själva språkfascister, som ett slags ursäkt. För de har hunsats till att tro att det är ofint att vara ordningsman på allmänningen.

Varför? Jag vet inte. För det finns förstås ett mellanting mellan hundskitsentusiasm och fascism. Till exempel att man bejakar förändringar som ökar språkets omfång, nyanser och tydlighet, men att man dissar förändringar som gör språket trubbigare, snävare och oklarare. Slappa betydelseglidningar och syftningsfel, eller sammanblandning av liknande ord med olika betydelse, till exempel. Så skulle man kunna underhålla och utveckla vår allmänning, istället för att slita ut den.

Istället får vi hundskitsentusiasterna i språkspalter och radioprogram. Allt går bra. Allmänningens tragedi.

En teori jag har är att det här är klassförtryck, möjligen omedvetet. Hur man hanterar språket är viktigt för att avgöra social status. Om de som lärt sig språket ordentligt inte vill dela med sig av sina kunskaper, om de låtsas att det inte spelar någon roll hur man uttrycker sig, lämnar de folk som skulle behöva lära sig språket bättre i sticket.

Taskigt, tycker jag.

Min gissning är att ett radioprogram som ägnade sig åt "språkfascism", det vill säga åt att vara ordningsman på allmänningen, skulle bli succé. En annan gissning är att jag aldrig kommer att få höra det.