Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Snön faller – och alla vägar bär till apokalypsen

Foto: ALEX LJUNGDAHL
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Och det bara fortsätter att snöa. De överåriga längdskidåkarna drar fram över Gärdet med något triumfatoriskt i blicken, som om ordningen var återställd efter en välbehövlig, vit statskupp. Något dör långsamt hos en del av oss andra. Närmare bestämt den hemliga lättnad och glädje – är triumf ett alltför starkt ord? – som vi kände när vi läste att klimatkatastrofen kommer att beröva alla barn söder om Luleå de riktiga, vita vintrarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingen mer snö? Äntligen, tänkte vi då.

Blåsta, tänker vi nu. I alla fall 2021.

Men vi vet förstås också att det är det töntigaste av skitskalleargument att blanda ihop väder och klimat. Ett kraftigt snöfall bevisar ingenting. Eller mer exakt: ett kraftigt snöfall bevisar inte att klimatkatastrofen är överdriven. Däremot bevisar det antagligen att klimatkatastrofen är värre än vi föreställt oss.

Det märkliga är ju detta: man får inte blanda ihop väder och klimat om man tvivlar en aning på de värsta katastrofscenarierna, men vill man leda i bevis att allt går åt helvete, finns inga sådana hinder.

Mer regn? Klimatkatastrof. Mindre regn? Klimatkatastrof.

Varmare? Klimatkatastrof. Kallare? Klimatkatastrof.

Ingen snö? Klimatkatastrof. Mer snö? Klimatkatastrof.

Alla vägar bär till apokalypsen.

Varje tid har sina dogmer. Vi inbillar oss ibland att det inte gäller oss. Att om vi bara gör som Greta säger och ”lyssnar på forskarna”, kan vi lyfta oss ur oss vår egen närsynthet, flockmentalitet och kanske ur själva historien. Att vetenskapen är ett slags vaccin mot att vara mänsklig.

Bara de som sett ljuset och släppt in det i sitt hjärta kan förnimma den sanna världen.

Frälsningslära kallades sådant, på den tiden vi fortfarande kände igen religiösa väckelserörelser när vi såg dem. Bara de som sett ljuset och släppt in det i sitt hjärta kan förnimma den sanna världen. Vi andra lever i en dunkel skuggvärld. Vi låter oss luras av skenbilder, osanningar och förvrängningar.

Snön faller och frälsningslärorna blir snarare fler än färre just nu.

Nina Björk gav sig på det hopplösa projektet att försöka resonera med en annan läras frälsta i Dagens Nyheter häromdagen. Hon har blivit kallad ”konservativ” – Hu! – av ett gäng könsaktivister, så raffinerade att de tar illa vid sig om man ens antyder att de har ett kön, oavsett vilket. Skälet var just att Björk tänker sig att det är skillnad mellan ”genus” och ”biologiskt kön”.

”Genus” är en samling sociala föreställningar. ”Biologiskt kön” är just biologiskt. Biologin har den oförskämda egenheten att den puttrar på som den gjort genom årmiljonerna. Den är provocerande reaktionär.

Nej, säger denna läras frälsta. Biologiskt kön är en ”fiktion” – det betyder påhitt – som skapats av ”patriarkala och koloniala projekt under århundraden”.

Det är förstås alldeles uppenbart fnoskigt. Som Björk påpekar skulle det innebära att patriarkatet och kolonialismen fanns före den första människan. Men tror ni att det kommer att göra något intryck, eller ens avtryck på den här väckelserörelsen?

Naturligtvis inte. Och just den patriarkala-koloniala väckelserörelsen har sitt starkaste fäste på universiteten. De ställen där de där forskarna som vi ska lyssna på jobbar. Där världens sanna natur fastställs. Där vetenskapen blir till.

Varje tid har sina dogmer. Snön bara faller och kanske borde man själv spänna på sig skidorna, när man ännu har chansen.