Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Små rullväskor är
min nya intolerans

Lite hörsägen: jag läste någon som citerade någon annan som hade skrivit något om hur intoleransen frodas i vardagen. Alltså i den delen av våra liv som inte är resursstark och inkännande nog att organisera workshops om värdegrunden.

"Ain't that the truth", tänkte jag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu vet jag förstås inte vad ursprungskällan egentligen hade på hjärtat - jag skrev ju att det var hörsägen - men jag gissar att det inte hade så mycket att göra med mer spektakulära intoleransyttringar. Inte bögknackning, kvinnoförnedring, rashat, eller ens islamofobi. Jag gissar att det handlade om intolerans mot just vardagliga saker. Ni vet: folk som går mot rött. Läppförstoringar. Skäggolja. Folk som inte går mot rött. Folk som svänger sig med amerikanska uttryck.

Ain't that the truth. Min grej är väskor.

Inte ryggsäcken, även om den är en klassiker. Ryggsäcken är en böld av konstitutionell dumhet. Så fort puckeln är på, glömmer ryggsäcksmupparna bort den. Den är en bula av bortträngda minnen, som bärarna vägrar att erkänna. Istället ska skiten knuffas i ansiktet på omgivningen. På restauranger och bussar. I köer och affärer. Säger man något vänder sig alltid ryggsäcksmiffot om, förvånad. Varför ha något emot att få en laddning svettiga yogakläder och en låda halväten bulgurlunch upptryckt i nyllet? Och det finns alltid något kräkframkallande rejält, nedlåtande och självgott över ryggsäcksbärare. Den som har en synpunkt på deras väskval är automatiskt en tillgjord surpuppa. En långfärdsskridskolös onaturlighet.

Jojo. Vardagsintoleransen ökar. Ain't that the truth.

 

Men jag förirrar mig i min intolerans. Det är, som sagt, inte ryggsäcken jag menar. Min nya intolerans är rullväskan. Inte den stora, som alltid väger 23 kilo och får en liten orange skamlapp - "HEAVY" - av sträng markpersonal. Nej, de små rullväskorna. De som på millimetern fyller flygbolagens krav på handbagage.

De kommer längs trottoarerna som skräniga kajflockar, skriver Johan Hakelius om de små rullväskorna. Foto: Olle Sporrong

Inskjuten ordningsfråga: Om man inte lyfter en väska genom att hålla den i sin hand, är det då handbagage? Är det inte lika missvisande som att amerikanerna kallar sin rugby "fotboll"?

 

Nå. De kommer längs trottoarerna som skräniga kajflockar, de små rullväskorna. Gäng av konferensdeltagare drar dem. Medelålders män på flykt från sina familjer, känslor, drömmar, själar. Män vars enda mål i livet är att kunna flyga, utan att behöva vänta vid bagagebandet. Som blir lyckliga när de kan passera alla dönickar som måste stå där och glo på andras bagage, varv efter varv.

Men de rullväskade männens korta lycka passerar också förbi och försvinner, precis som bagaget. Varv efter varv.

 

Och vid deras sida, i kajflocken: duktiga flickor i marinblå byxdressar, försiktigt hornbågade och råkoll på debet och kredit. Uppspelta av att vara på kick-off och kanske, bara kanske, låtsas de någonstans långt därinne att de är flygvärdinnor. Ljudet av hjulen mot gatstenarna dunkar: New York, Monte Carlo, Paris, Buenos Aires ... Men de är på Drottninggatan, Fridhemsplan, Valhallavägen ... De är på väg till ett hyggligt budgethotell, inom revisionsbyråns ramar.

Jag står inte ut.

Vardagsintoleransen ökar. Det är nog bra för balansens skull. För man är ju så förbannat värdegrundad, reko, öppen, fördomsfri och vidsynt i alla avseenden som verkligen räknas, eller hur?

Ain't that the truth.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!