Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Sanningssägarna låter som uppviglare på mellanstadiet

"Mod" har blivit ett sådant där ord som bara används i kvällstidningar. Om ni ursäktar. För det mesta är det moderna modet en fråga om att våga tala ut om något personligt och ofta lite genant.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En sjukdomsdiagnos. Spelberoende. Sexuella fantasifullheter.

Och något krävs förstås för att våga göra den typen av offentliga bekännelser. Kanske mod. Kanske en självutplånande beredskap att hjälpa andra. Å andra sidan är det kanske oftare självupptagenhet det handlar om. Eller uppmärksamhetstörst. Kanske alltihop, för människan är en varelse som är fullt förmögen att bära det oförenliga inom sig.

Bara det är förresten rätt modigt.

Och när jag tänker på saken är det inte riktigt sant att det bara är kvällstidningar som har något slags intim relation med mod. För rätt många verkar mod, eller bristen på mod, förklara det mesta. Lite grand som det var med faktabaserad information för gamla sortens folkpartister.

Ni minns kanske hur det var då. Folk gjorde fel på något sätt: knackade pensionärer, sniffade lim, stannade hemma med barnen i stället för att skicka dem till dagis. Bekymrade folkpartister betraktade eländet, diskuterade sinsemellan och kom alltid fram till att det behövdes en informationskampanj. Upplysning, helt enkelt. För den enda orsaken till folkets oönskade beteende som en folkpartist kunde tänka sig, var att folket saknade information.

Annorlunda uttryckt: alla som var tillräckligt informerade måste med nödvändighet tycka och göra som en folkpartist. Det enda skälet att inte göra det var okunnighet.

Det är det där som går igen. Fast inte bland liberalpartister, eller vad de kallar sig numera, utan bland sanningssägarna. Den folkgrupp som sett igenom all make-up och alla slöjor och ständigt – twentyfour-seven, som vi säger på svenska – står öga mot öga med den osminkade sanningen.

Det är ju lätt att sympatisera med många av dem. I åratal har de, liksom vi alla, skedmatats nyheter som alltid silas genom det lagom småradikala övre medelklassfiltret. Inte falsarier, sällan ens oärligheter, inte "fake news". Men information sorterad och strukturerad av en så värderingsmässigt homogen grupp journalister, att få av dem ens vill vidgå att de har några särskilda värderingar. Helt uppriktigt, skulle jag tro. Fisken tänker antagligen inte på vattnet som något särskilt. Men så blev skillnaden mellan beskrivning och verklighet så stor att det sprack och i sprickan dök sanningssägarna upp.

Det är lätt att sympatisera med dem, som sagt. Ett par minuter. Sedan förvandlas blodet till bly i ådrorna.

Det är inte bara det att de är så förbannat tjatiga. De är precis som gamla tiders folkpartister också, fast för dem är svaret på allt mod, inte informationskampanjer.

"… om du hade vågat att …", "… ingen vågar skriva …", "… det vågade du inte ta upp …"

Sådär låter de, hela tiden. Som uppviglare i mellanstadiet: "Jag slår vad om att du inte vågar …" Annorlunda uttryckt: alla som inte har samma världssyn som sanningssägarna är fega. Någon annan förklaring kan de omöjligt föreställa sig.

Feghet förklarar mycket. Dumhet också. Men allt behöver inte förklaras. Till exempel att folk har olika syn på världen. Det är en helt naturlig sak. Men det vågar väl ingen sätta ihop en informationskampanj om.