Johan Hakelius
Det stillsamma granatkastandet över Öresund har pågått i ett decennium nu. Åtminstone sedan Lena Sundström kom med sin bok ”Världens lyckligaste folk – en bok om Danmark”.
Hennes ärende var klassiskt: att porträttera ”den andre”, det vill säga skapa en bild att ta spjärn emot när man tänker på sig själv. Sådana bilder har alltid ett element av zombiehistoria över sig.
Tänk om de kommer och äter våra hjärnor, så vi blir zombies också.
Hotet här bestod av de på ytan gemytliga och lyckliga danskarna, som i själva verket befolkar – Lena Sundströms ord, inte mina – ”det mest främlingsfientliga landet i Europa”.
Ni känner spänningen, eller hur? Och så knorren:
”Hela tiden frågade hon sig om samma utveckling är möjlig också i Sverige?”
Det var alltså tio år sedan. Sedan dess har det bara fortsatt, från båda håll. Ett par år senare kom dansken Mikael Jalving med ”Absolut Sverige”, som hade en annan, men lika tydlig grundidé som Sundströms bok:
”Mikael Jalving har rest runt i Sverige och har hört tystnaden eka. Svenskar med opassande åsikter demoniseras eller ignoreras av politiker och media. Oenighet är tabu. Och kritik tystas. Sverige ger asyl till främlingar men helst inte till svenskar med avvikande åsikter.”
Vi fick återigen bekräftat att danskarna är vår djuriska mr Hyde
Den senaste vändan gällde #metoo-rörelsen. Ett par forskare vid Göteborgs universitet presenterade den här veckan en studie av hur olika #metoo hanterades på olika sidor av Öresund. I Sverige blev kampanjen huvudsak på nyhetsplats och politiker slogs om att ta sig fram till mikrofonerna för att kommentera. I positiva ordalag, förstås. I Danmark höll sig kampanjen mest på debattplats och begrepp som ”folkdomstol” var vanligare än ”folkrörelse”.
”Metoo beskrevs som häxjakt i Danmark” var rubriken Sveriges Radio satte på nyheten. Och så fick vi, Nordens allra anständigaste doktor Jekyllfolk, återigen bekräftat att danskarna är vår djuriska mr Hyde.
Historien om hur den oändligt väluppfostrade doktor Jekyll plötsligt kan förvandlas till den lika gränslöst vidrige mr Hyde är själva nyckeln här. För skräcken för det danska växer ur en molande aning om att vi inte kan värja oss. Att vår egen danskhet till sist tar över.
Flyktinghaveriet 2015 var brytpunkten. Den migrationspolitik vi hade lagt oss till med, just för att visa att vi inte var danskar, började osa gamle Ole. Reträtterna satte igång.
Det är inte bara möjligt, utan närmast oundvikligt, att Sverige går Danmarks väg
Nu väntar den sista kapitulationen. En efter en radar socialdemokratiska tänkare och karriärister upp sig – Irene Wennemo, Torbjörn Hållö, Ardalan Shekarabi, för er som vill ha namn – och framhåller den danska socialdemokratin som modell.
En del av dem ger sken av att det handlar om att de danska socialdemokraterna nyligen bildat en vänsterregering. Men egentligen handlar det om att de danska socialdemokraterna både har varit beredda att samarbeta med Sverigedemokraternas motsvarighet, Dansk Folkeparti, och själva har lagt sig till med mycket av Dansk Folkepartis program.
Precis så kommer det att bli här i Sverige också. Det är bara en fråga om tid. Så svaret på Lena Sundströms gamla fråga är att det inte bara är möjligt, utan närmast oundvikligt, att Sverige går Danmarks väg.
Vi är också danskar. Bara lite långsammare, lite tråkigare och lite sippare.