Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Problemet är att det är ett slags kommunistiskt ägande

Iggy Pop och David Bowie 1977.Foto: MEDIAPUNCH/REX/SHUTTERSTOCK / MEDIAPUNCH/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES
Efter att romanen ”Trainspotting” filmades, har låten ”Lust for Life” blivit en postmodern skotsk folksång, skriver Johan Hakelius.Foto: FILMBOLAG MIRAMAX

Ingen minns The Chantays. Knappt ens i deras hemkvarter i Orange County.

Låten hette från början ”Liberty’s Whip”, efter en västern där Lee Marvin – filmens Liberty Valance – ger James Stewart en rejäl omgång med piska. Men så fick Chantays se en annan film, om surfarrevet Banzai Pipeline på Hawaii. Låten fick heta ”Pipeline” i stället.

Det blev bandets enda hit, en surfarklassiker i stället för en musiksatt misshandel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Låten levde sitt eget liv. Den blev signaturmelodi i ”Switch on”, svenska utbildningsradions kurs i engelska för grundskolan, som alla sextiotalister satt igenom när tv:n hade rullats ut från AV-förrådet. Ett dussin filmer klippte in den som bakgrundsmusik. Johnny Thunders gjorde sin egen skrammelversion, som han spelade ända in i evigheten. Just den dök upp i ett Sopranosavsnitt femton år senare.

Och så vidare.

Vilket väl egentligen betyder att låtar inte har egna liv. De dör, återupplivas, stoppas in och färgas om av vem som helst. Oftast inom upphovsrättens ramar.

Iggy Pop och David Bowie spelade in ”Lust for Life” i Hansastudion i Berlin, mellan ”Low” och ”Heroes”, men efter att romanen ”Trainspotting” filmades, har låten blivit en postmodern skotsk folksång. ”The Passenger” har åkt igenom så många filmer att den inte ens har något hem längre. Lou Reeds ”Perfect Day” släpades också igenom ”Trainspotting”, men då hade Duran Duran redan tafsat på den och några år senare lät BBC en hel drös världskändisar sjunga in den i en reklamfilm, för att riktigt beröva den all integritet.

”Should I Stay or Should I Go” blev ingen hit förrän Clash lät Levi’s använda den i jeansreklam tio år efter att den först släpptes. Nick Caves ”Red Right Hand”, som egentligen inspirerats av 1600-talspoeten John Milton, är nu omöjlig att skilja från den allt sämre gangsterserien ”Peaky Blinders” och Elvis Costellos New Wave-klassiker ”This Year’s girl” har blivit signaturmelodi till porrhistorien ”The Deuce”.

Har man någon gång jobbat på tidning vet man hur svartsjuka läsarna är. Det räcker med små ändringar av typsnitt för att helvetet ska braka lös. Läsarna känner – eller brukade i alla fall känna – att tidningen faktiskt är deras. Den tillhör inte de där klåparna som råkar skriva i den.

Det ligger något i det. John Locke brukade hävda att äganderätt uppstår så snart man blandat sitt arbete med en naturresurs. Och att läsa en tidning är en ansträngning: Torgny Lindgren har berättat om kloka föräldrar som avråder sin son från att bli journalist, med motiveringen att man inte ska ligga andra människor till last. Men om man trots allt inte kan låta bli att skriva. Om man därmed har legat folk till last genom att tvinga dem att läsa tidningen, har de inte ett slags äganderätt till den, då?

Kanske.

Då gäller det låtar också. Ägnar man timmar åt att lyssna in sig på en låt blir den ens egen. Man surnar till när den sjanghajas av ett nätcasino, en statlig myndighet eller en slumpmässigt vald film. 

Problemet är förstås att det här är ett slags kommunistisk äganderätt: Alla med öron och viss självaktning har lika rätt till samma låt. Vilket betyder att ingen har det.

The Chantays är bortglömda. Men ”Pipeline” lever under flera identiteter i olika länder och olika generationer, som ett muterande virus. Man får vårda sin egen stam av viruset och nöja sig med det.