Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Posten slutar komma när världen administreras i kras

”När allt mer administreras, istället för att bli gjort, får det visserligen andra konsekvenser: posten slutar komma, gatlyktorna släcks, vaccinet kommer aldrig fram”, skriver Johan Hakelius.
Foto: JEPPE GUSTAFSSON / IBL

Jag blev nästan rörd när jag såg statistiken.

Den kom ur den nationella SOM-undersökningen, som mäter vad svenskarna gör och tycker. Den gällde vad de – eller vi, då – arbetar med.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För lite drygt 20 år sedan var långt mer än hälften av oss ”servicearbetare” eller ”produktionsarbetare”. Det betyder undersköterskor, kockar, snickare, montörer, affärsbiträden, och sådant. Nu är det bara runt 40 procent av oss som pysslar i de environgerna.

Vad gör vi istället?

Uppfinner nya betalsystem? Skriver kod till dataspel? Forskar fram nya enastående katoder till batterier?

Inte riktigt.

Två av sex yrkesgrupper har växt påtagligt de senaste 20 åren. En är ”sociokulturella tjänstemän”, en titel som antagligen får varje vettig person att nervöst titta sig över axeln. Men så farligt är det inte, eller det kanske det är, för ”sociokulturella tjänstemän” betyder, till exempel, socialarbetare, läkare, lärare och journalister. De – eller vi, då – har blivit nästan 20 procent av de arbetande. För 20 år sedan var vi drygt tio procent.

Men den verkligt boomande yrkesgruppen är ”chefer och administratörer”.

För tjugo år sedan var de sex procent av arbetskraften. Det är ungefär som en skiva av en falukorvsring. Nu är de 20 procent av de arbetande. Det är lite mer falukorv än du borde.

”Tekniker” står och stampar kring elva-tolv procent. ”Kontorsarbetare” har minskat rätt kraftigt och är nu mindre än tio procent av oss. Men cheferna och administratörerna blir bara fler.

Världen kan, kort sagt, administreras i kras

Då infinner sig förstås frågan: vad är det som de administrerar? Vilka chefar de över? Kan det möjligen vara varandra?

Jo, jag vet, det här förfaller lätt till det vanliga, publikfriande sparkandet på byråkrater och mellanchefer. Men nog är frågan ändå motiverad? Vad är det som kräver så mycket mer ledning och administration nu, jämfört med för 20 år sedan, särskilt med tanke på att de yrkesgrupper som traditionellt leds och administreras, blivit betydligt mindre?

Det var då insikten slog mig. Den som gjorde mig en aning blötögd.

Det handlar inte om ekonomi, eller byråkrati. Det är ett rop på hjälp.

Ni som läste Eric Linklaters ”Djuphavspirater” som barn, kommer att förstå vad jag menar. I den boken finns ett gäng pirater på havets botten, som försöker hugga av knoparna som håller ihop de longituder och latituder som förhindrar världen från att falla sönder. Ett påtagligt hot.

Lite så har det väl känts de senaste 20 åren.

I ”Djuphavspirater” räddas världen från att spricka av två pojkar, en kanonjär som hamnade på havsbotten vid slaget vid Trafalgar och en självupptagen men heroisk jättebläckfisk. Den möjligheten har inte erbjudits oss. Så vad gör vi, när det känns som om världen är på väg att gå i tusen bitar?

Vi är pragmatiska och rejäla människor, mitt i vår ångest, så vi sätter vår tillit till dem som skaffat sig examen i att hålla linjerna och rutorna och knoparna och människorna på plats.

Det vill säga chefer och administratörer.

När allt mer administreras, istället för att bli gjort, får det visserligen andra konsekvenser: posten slutar komma, gatlyktorna släcks, vaccinet kommer aldrig fram. Världen kan, kort sagt, administreras i kras också. Men vad skulle vi göra för att stilla nerverna, då? Vi hade ju ingen heroisk jättebläckfisk.