Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Pirater – osannolika idioter som alltid ritar skattkartor

Johnny Depp i rollen som Jack Sparrow och Orlando Bloom som Will Turner i en av ”Pirates of the Caribbean”-filmerna.
Foto: ELLIOT MARKS / AP WALT DISNEY PICTURES

Hur kommer det sig att pirater alltid ritar kartor över var de gömt sina enorma skatter? För det gör de, i varenda film och varenda bok med pirater som jag någonsin stött på.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk på saken. De flesta av oss ritar inte kartor över var i huset vi gömmer eventuella värdesaker, om vi sticker på semester. De flesta av oss skriver inte ens ned bankomatkoden, eller koden till bank-id, eller portkoden hem, utan lär oss allt snällt utantill. 

Vad är svårast att komma ihåg? 7392, eller ”Ta tre steg till höger om stora palmen”? 967365, eller ”När solen träffar stenen vid solnedgången i mitten av juni, gräv i skuggans topp”.

Alla ni siffersavanter därute behöver inte svara. Jag pratar inte med er.

Just det faktum att varenda piratkarta innehåller instruktioner av det poetiska slaget, gör det ännu mer obegripligt. Av vilken anledning anstränger man sig för att hitta på en massa udda ritualer med solnedgångar, skuggor och motsolsvarv, om inte för att komma ihåg alltihop? Det är en klassisk minnesteknik. Så varför dessutom skriva ned instruktionerna?

Det finns bara ett rimligt skäl: att någon annan ska ha en chans att hitta skatten. Men varför i Guds namn skulle dessa själviska skrävlare, som inte sällan mördar sina medpirater för att ingen ska veta något, ha intresse av att någon annan kan hitta skatten?

Nej, pirater beter sig som ett slags försupna och vrickade korsordsmakare, vars högsta nöje är att författa kluringar och tankenötter att roa äventyrslysten medelklass med. En aningen mer blodtörstig variant av Fader Fouras.

Det är bönder som plöjer upp krukor, barn som fiskar fram ringar ur stenrösen...

Ni läste antagligen om Tomas Karlsson. I början av april råkade han kliva rakt ned i en magnifik bronsåldersskatt i skogen söder om Alingsås. Den var över 50 föremål, många välbevarade, och de hade legat där i åtminstone 2500 år, långt innan Jesus ens var en sprittning i den Helige Ande.

Karlsson hade förstås ingen karta. Han höll tvärtom på att göra en åt orienterare. Det är så skatter hittas.

Badebodaskatten, Burgeskatten, Duneskatten, Furenfyndet, Gråträskfyndet, Kärvenskatten, Linköpingsskatten, Loheskatten, Roneskatten: listan bara fortsätter och inte en enda gång hade någon en karta att gå efter. Det är bönder som plöjer upp krukor, barn som fiskar fram ringar ur stenrösen och byggjobbare som sätter spaden i gulddepåer.

Bara så där, en vanlig dag, utan GPS.

För till och med i ett utkantsland som Sverige är marken tillräckligt full av värdesaker för att skatter ska upptäckas av ren slump, med ganska hög regelbundenhet. Bara några månader innan Tomas Karlsson hittade sin skatt, dök en silverskatt upp i ett rabbishål på Gotland. Några månader dessförinnan hittades en vikingaskatt i Täby. Så där håller det på.

Det händer nästan aldrig att man får veta någonting – kanske ungefär när de levde – om de som grävde ner grejerna. De har inga blodisande namn, vi har ingen aning om de hade träben och lapp för ögat, om de färgade skägget rött, eller slogs med huggare. Vi kan anta att de ofta inte grävde ned sina grejer i blodstänkt triumf, utan av oro, eller rent av rädsla.

Just det gör de riktiga skattgömmarna så ohyggligt mer intressanta än de där osannolika idioterna som alltid ritar kartor.

Det är offrens rikedomar vi förundras över, inte gärningsmännens. Rätt åt dem och deras löjliga papegojor.


LÄS MER: Johan Hakelius: Den antidemokratiska grannen är nu normen