Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Partiledarna står för ungefär samma sak

Partiledarna uppställda för debatt i SVT-studion i söndags.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ebba Buschs klänning.

Den tänkte jag inte skriva om, men nu har jag er på kroken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det slående med en partiledardebatt, som den som kablades ut (kablas saker ut längre? Är inte allt trådlöst?) i förra veckan, är hur ense debattörerna är. De försöker att inte vara det. De intalar sig själva att de står för helt olika, oförenliga, rentav ojämförliga, saker. Särskilt nu, när det kommit in en drummel som inte spottat ut snuset och tvättat sig ordentligt under armarna.

Men på det stora hela står de för ungefär samma sak.

Små variationer kan förstås räcka. Det är som med rymdresor: någon tiondels grad fel i kursen och efter några tiotusentals mil är man som Aniara, mitt i ett intet på väg mot fan vet vad.

Men jag är inte riktigt säker på att liknelsen håller. Den bottnar i att vi i vanliga fall skulle veta var vi befinner oss och vart vi är på väg. Det mesta tyder på att det som skapar något slags känsla av plats och riktning snarare är att vi klamrar oss fast vid varandra. Det är förklaringen, både till att enigheten är rätt bred i en partiledardebatt och att de små skillnaderna pumpas upp så att ventilgummina kvider av kilopascal.

Ligger vi för långt ifrån varandra, hänger vi ensamma i intet. Finns inga skillnader alls, har vi ingen riktning.

Den mest grundläggande enigheten bland partiledare är förstås den att de bryr sig om Sverige. Från Nooshi Dadgostar till Ulf Kristersson, från Jimmie Åkesson till Annie Lööf: var och en av dem bryr sig, till och med oroar sig, för Sverige.

Det är, alldeles säkert, ärligt känt. Om inte annat på samma sätt som föräldrar betingas att alltid oroa sig för sina barn: det ligger så att säga i rollen. Vad skulle vi ha för nytta av politiker som inte oroade sig? Hur driver man kampanj på att man inte funderar på något särskilt och att det mesta känns rätt OK?

Så blir det när oron är normalläge och förändringen alltings mått.

Den här enigheten – oron som normalläge – är ett märkligt underanalyserat drag av den moderna demokratin. I allmänhet kan man nog säga att de flesta styrelseskick genom historien på gott och ont gått ut på att man ska vara nöjd med livet som det är. Inte ständigt hålla på och bygga om, ändra och byta kurs. Men inte vårt. Till och med sittande regeringar oroar sig över alla missförhållanden. Varenda politiker måste vara i opposition mot världen, eller vara meningslös.

Numera sägs det att det, till och med i Sverige, är nästan omöjligt att vinna mer än två val i rad. Så blir det när oron är normalläge och förändringen alltings mått. Det går helt enkelt inte att låta saker vara i det politiska system som vi byggt upp. Det händer att man försöker, men det håller nästan aldrig.

Migrationspolitiken brukade vara bortom petandet, men den blev bipolär: först öppna gränser, sedan stängda. Utrikes- och säkerhetspolitiken var som den var, men nu är faktiskt riksdagen oense med regeringen om Nato. Pensionerna göts in i betong, men nu har de knackats fram för att bli valvinnande kort för sossarna.

Att önska sig lite lugn och ro, rentav en partiledare som inte bryr sig så mycket om Sverige för vår räkning, är meningslöst. Då blir man skylld för att vara nyliberal, trots att nyliberaler är minst lika oroliga och klåfingriga som alla andra.

Det är bara att bita ihop.  För övrigt tyckte jag att Ebba Busch var rätt lik en sjuksyrra i den där klänningen.