Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Uppmanar ingen att hänga upp nazister i testiklarna

Morgan Johansson vet när en vändning är på gång, skriver Johan Hakelius. Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ordet ”värdegrund” lockar alltid fram folkstammens rysligaste rotskott. Därför oroar det mig vad kurser i ”svenska värderingar” kan komma att innehålla. Det skulle kunna sluta med en hel generation invandrare som tar det som sägs i svensk offentlighet på allvar. Förorterna skulle bli som jättelika, obskyra ABF-seminarier, eller väckelsemöten hos ungliberalerna.

Gud bevare oss.

Nej, om vi nu måste hålla på med den här typen av övningar vore det bättre att tala om hur svenskar faktiskt tänker, snarare än hur de låtsas att de tänker. Då finns åtminstone två sociala lagar som inte går att komma förbi:

Bara en sak är rätt vid varje givet tillfälle.

Man måste kunna vända på en femöring.

De där lagarna hänger ihop, förstås. Tar man argument på allvar är olika åsikter inget misslyckande. Man byter heller inte plötsligt en uppsättning argument mot en annan. Så, egentligen är det bara en lag: en sann svensk tar inte argument på allvar.

Svensk offentlig debatt är inte en intellektuell övning. Den är ett verktyg för att etablera social likriktning. En förhandling om vilken dogm som offentlighetens väktare ska försvara, till nästa helomvändning.

Helomvändningen i migrationspolitiken går inte att begripa om man inte förstår detta. Och nu står vi och balanserar igen.

Morgan Johansson behöver ingen kurs i svenska värderingar. Han vet när en vändning är på gång. Det var därför han hade perfekt tajming med sitt sladdriga förslag om att förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer.

Fram tills ganska nyligen kan man säga att dogmen var att det här med föreningsfrihet och yttrandefrihet, trots allt, måste tas på allvar. Men nu kan alltså en minister föreslå ett principbrott mot de friheterna, lite så där i förbifarten, och slippa mötas av några allvarliga invändningar. De få frågor som hörs är tövande och försynta. De handlar mest om teknik och formuleringar. En ny dogm är på gång.

Aron Lund skrev på kultursidan i den här tidningen om några av problemen med förslaget. Ett av hans påpekanden var att en lag av Johanssons slag skulle ha kunnat göra Sverigedemokraterna olagliga, när de fortfarande var tillräckligt små för att man skulle kunna sätta sig på dem.

Jag misstänker att det inte uppfattas som ett problem av Morgan Johansson. Antagligen inte heller av stora delar av borgerligheten. Snarare tvärtom.

Jag anar nämligen att det här handlar om något större än den lilla grupp våldsamma och provokativa nazister, som svenskt rättsväsende av någon anledning inte klarar av att åtala när de begår brott. Det handlar om de etablerade partiernas känsla av att ha förlorat greppet. De litar inte ens på sina egna argument längre. De räds säkert nazisterna – det gör vi alla – men framför allt räds de sin egen förlorade potens. De är så desperata att de börjar tafsa på förenings- och åsiktsfriheten, för att återfå känslan av kontroll.

Jag uppmanar ingen att hänga upp nazister i testiklarna. Å andra sidan kanske jag inte skulle ha så bråttom att skära ned dem, om så skedde. Men det här handlar inte om vad man tycker om nazister. Det här handlar om de mest grundläggande rättigheter vi har. Det är en dålig idé att låta skraja politiker vända på en femöring i sådana principfrågor. Hur svenska vi än är. 

 

LÄS FLER krönikor av Johan Hakelius här 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!