Johan Hakelius
Jag byggde ingen berättelse kring stekt lever. Gjorde inga samhällskopplingar. Problematiserade inte leverätandet som kulturell norm. Förankrade inte mitt levermotstånd i en politisk och moralisk diskurs.
Jag gillade helt enkelt inte lever.
Tanken slog mig inte ens att någon annan borde vara intresserad av att jag ogillade lever. Helst skulle jag nog ha sett att ingen lade märke till det. Det var en sådan där lätt pinsam sak, som dåligt bollsinne och en mild skräck för spindlar. Mitt problem.
Men så var det här också i den avlägsna forntid, nära nog försvunnen i historiens dimma, som kallades sjuttiotal. En tid då folk berömde sig av att vara progressiva, ifrågasättande och okonventionella, men misstog sig. Jämfört med i dag var det en tid av småborgerligt konservativ konformism. I varje fall vad gällde kosthållningen.
En god vän, allätare, konstaterade nyligen att hans sista rest av normal familjemiddag var på väg att upplösas. Det började med en av tonåringarna, som experimenterade med vegetarianism, men snart fastnade i veganträsket. Varje familjemiddag innebar plötsligt två separata middagar. Det var som att ha fått en överstepräst med strikta renhetskrav i familjen.
Sedan inledde frun kampen mot kolhydrater. Så på ena sidan bordet var kött, ägg, mjölk och smör verboten. På den andra var potatis, bröd och spagetti oheliga föroreningar. Fram till dess hade åtminstone den ekologiska fullkornspastan kunnat samla familjen. Inte längre.
Kvar fanns en tonårsson, som uppskattade en biff med pommes frites då och då. Men en familjemiddag som består i att far och son delar på välvalda styckdetaljer, medan resten av familjen ser på, fyller inte riktigt sin funktion. Ni förstår: Blickarna. Minerna. Antydningarna om genus-, miljö- och moralaspekter. Tonårssonen klarade inte trycket. En dag meddelade han att han funderade på att bli vegetarian.
Det är så här det är numera. Det är omöjligt att bjuda folk under 45 på middag. Alla har sina tabun och kostdekret. På sjuttiotalet var fortfarande fixa idéer av det slaget ett lätt socialt handikapp. Att inte gilla lever var inget man skröt med. Det kallades att vara kinkig med maten. Man kunde hålla tummarna för att det inte serverades lever om man var bortbjuden. Men om det gjorde det åt man och höll god min. Det skulle aldrig ha fallit någon in att ringa värdinnan i förväg och beställa en egen meny.
Nu är höjden av artighet att ta med sig sin egen mat då man är bortbjuden. Något som, vid sidan av knytkalas, i alla andra tider varit den grövsta av förolämpningar.
Och alla matfobier har blivit samhällsfrågor. Politik och moral. Förr i tiden höll allätarna de moraliska kommandohöjderna. Det var vi som var kinkiga med maten som skämdes. Nu är det precis tvärtom. Allätare får lära sig att leva med de medlidsamma blickarna så snart de sträcker sig efter charkuterierna eller potatismoset.
Allätare är vad rökarna var för femton år sedan: hopplösa kvarlevor från en oupplyst tid.
Det gömmer sig ett tyst antagande här: att äta allt är att sakna personlighet. Utan matfobi ingen identitet. Vilken tur att jag fortfarande tycker illa om lever.