Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Om ett decennium blir porrtidningen standard

Filmen ”1917”Foto: UNIVERSAL PICTURES/DREAMWORKS
Johan Hakelius ifrågasätter SVD:s nya sätt att recensera film.Foto: ALEX LJUNGDAHL
Boris Jeltsins tal 1991.Foto: AP / AP

Jag upptäckte en nyhet i tidningen den här veckan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För inte så länge sedan – jaja, vi talar år, inte veckor – minns jag att det fördes en gäll diskussion på en av våra morgontidningar. Någon som fått ”mandat”, som det heter, att ”utveckla produkten”, som det också heter, hade bestämt att det skulle sättas poäng på filmerna. Från ett till fem. Ett: dåligt, fem: superbra.

Det föll inte i alldeles god jord.

Var inte detta höjden av vulgaritet? invände delar av tidningens egen kritikerkår. Var inte detta att dumma till sig? Var det inte att krympa kritikernas pärlor till någon jävla tärning, eller stjärnbanér, eller vad det nu var?

Men det blåste över. Betygen kom. De finns kvar.

För ytterligare lite sedan – ok, ok, nu talar vi decennier – arbetade jag på en dagstidning som länge lät bli att publicera bilder. Över huvud taget. Så kom kuppen i Moskva 1991 och Jeltsin, om ni minns honom, ställde sig på stridsvagnen och höll ett tal. Det blev bild till och med i Finanstidningen. Dagen efter – det här var före min tid, så nu blir det hörsägen – mumlades det upprört på redaktionen att nu var även denna blaska på väg att bli porrtidning.

Detta som bakgrund till veckans nyhet i Svenska Dagbladet.

Men kan man vara säker på att folk orkar läsa?

Fredagstidningen levererar tjänstvilligt och påpassligt en mängd filmrecensioner. De är inte av romanlängd. De riktigt pösiga är kanske på 4000 tecken, obetydligt längre än den här texten. De flesta på strax över hälften av det.

Men kan man vara säker på att folk orkar läsa?

Uppenbarligen inte. För nu – här är nyheten – toppas alla Svenskans filmrecensioner av en liten käck sammanfattande ruta med tre standardiserade upplysningar: ”Vad?”, ”Vem?” och ”Så tycker SvD”.

Om ”1917”, till exempel: ”Vad? Förstavärldskrigs-skildring nominerad till 10 Oscars. Vem? Oscarsbelönade ”American beauty”-regissören Sam Mendes. Så tycker SvD Storfilm, i ordets positiva bemärkelse.”

Eller om ”Uncut gems”: ”Vad? Netflix nya New York-thriller – om en pressad spelmissbrukare. Vem? Adam Sandler triumferar i rollen som Howard Ratner. Så tycker SvD Bisarrt underhållande.”

Jag förstår precis hur det gått till. Kanske var det en inhyrd konsult. Kanske en ambitiös AD. Någon med ”mandat att utveckla produkten”. Denne någon bläddrade i flådiga internationella förlagor och kom tillbaka med det här.

Svenskan ska bli rappare, direktare, placera läsaren rätt med ett enda ögonkast. Tre meningar. Fem-sex ord i varje.

Och vad är det för fel på det då? Vad är det för löjligt snobbgnäll?

Vore det inte kul om tidningarna trodde på att folk orkar läsa det de publicerar?

Nej, visst, visst. Men å andra sidan, vore det inte kul om tidningarna trodde på att folk orkar läsa det de publicerar? Vore inte en gnutta självförtroende uppfriskande?

Jag tycker det. Och jag tänker att om folk har ork att sitta igenom en timme och femtionio minuter första världskrig på rörlig bild, borde de då inte ha ork att lägga tre och en halv minut på en text om samma film?

Men så snart jag läser frågan inser jag att den inte alls är så retorisk som jag tänkte. Den här tidningen bygger tv-studio. Böcker skrivs numera enkelt, för att kunna ”läsas” med öronen. Så fort rörliga bilder dyker upp faller våra käkar och saliven börjar droppa.

Svenskan är något på spåren. Det skrivna ordet är alldeles för krävande. Korta sammanfattningar kan kanske hålla liv i det ett decennium till. Sedan blir porrtidningen standard.