Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Offentligheten är full av pyromaner

Morrissey.Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES
Andres Lokko.Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

Jag läste Andres Lokkos recension i Svenskan av Morrisseys nya. Sågning, kan man säga. ”Högerextremistiskt konceptalbum”, tror jag att nyckel­begreppet var. En schvungig formulering, men den blev liksom hängande i intet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag menar inte att formuleringen nödvändigtvis saknar grund. Jag köpte Morrisseys album i förväg redan för några månader sedan, som jag brukar göra. Jag kunde ladda ned det i går. Jag kommer antagligen aldrig att lyssna på det, precis som ­vanligt de senaste knappa tio åren. 

Jag köpte Morrisseys roman också. Det skulle aldrig falla mig in att öppna den. Han har helt enkelt blivit alldeles för trist. Men man kan ju pynta lite ändå, för gamla tiders skull. Kulturstöd, så att grabben har råd att fortsätta att känna sig ilsken och miss­förstådd i ståndsmässiga miljöer.

Alltså, det skulle inte förvåna mig om Lokko har rätt. Morrisseys politiska tirader – vänster eller höger – har alltid drivits mer av estetik, romantik och revanschism, än av något annat. Då kan man hamna var som helst. Och nu har han hamnat alldeles fel, vad Lokko anbelangar.

Det är bara det att man inte får veta ett dugg om skivan.

LÄS OCKSÅ: Det viktiga blir vilket ord som används 

Morrisseys nya skiva. Oklart vad den innehåller.

På gissningsvis 3 500 tecken hinner Lokko nämna Timbro, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Dessutom Margaret Thatcher, Jimmie Åkesson, Hanif Bali, Nigel Farage, Katerina Janouch, Johan Lundberg och Alexander Bard. Det gör han inte för att de har särskilt mycket att göra med Morrissey. Men de tjänar ett annat syfte. De här personerna och organisationerna är markörer. De är till för att klumpa ihop och ta avstånd från. Och för att koppla samman med sådant man ogillar, som ett slags pestflaggspel.

Så man förstår bortom allt tvivel att Lokko verkligen ogillar Morrissey, när Janouch, Åkesson och Bali hissats och smattrar i hetluften ovanför den underbitna Manchesternunan.

Gott så. Men kunde man inte ha fått veta någonting, en endaste liten sak, om vad skivan innehåller? En ynka textrad? En förgriplig tanke? Något slags beskrivning av själva musiken? En basgång? Ett riff? Vadsomhelst.

Men det finns faktiskt ingenting, annat än en kort referens till att den gamle celibatäre sångaren diktar om att han fått smak för oralsex. Och det borde väl snarast kännas som en förlösning för oss alla, inte bara för Morrissey själv.

LÄS OCKSÅ: Skamfyllt att trivas med att vara statist i världen

Det händer mig allt oftare att jag får sådana här tankar när jag läser ­tidningen. Så många texter verkar helt ha gjort sig av med idén om att faktiskt berätta något. Så många texter verkar i stället bara handla om att markera stamtillhörighet. Det är som idrotts­dagarna i plugget, när klassens sportfånar rusade till varsitt hörn av gympasalen och skrek i munnen på varandra: ”BLÅA LAGET SAMLAS HÄÄÄÄR!” ”RÖDA LAGET SAMLAS HÄÄÄÄR!” Det var sådant som fick mig att välja tips­promenad och schack när de där förbannade dagarna kom.

Det sägs ibland att vi lever i en tid när vi saknar gemensamma lägereldar. Något att samlas kring, känna värmen och gemenskapen. 

Men sanningen är väl snarare att offentligheten är full av pyromaner. Det brinner lite varstans. Böcker och skivor, filmer och tankar, idéer och till och med personer sticks i brand, bara för att den egna ­stammen ska känna sig härligt gosig. Vi som aldrig gillat lagsporter får väl frysa.