Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

”Normalisering” är den åttonde dödssynden

Träflisor flyger i luften – familjen Sjöströms balkongdörr slogs upp av smällen
Skadorna var stora efter bombdådet på Östermalm i Stockholm.Foto: Fredrik Sjöshult
Jimmie Åkesson (SD).Foto: SVEN LINDWALL

Det finns ord som alltid går vilse. ”Normalisering” är ett.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Normalisering” har fått putsade benläder och brun skjorta. Det som egentligen är ett multiverktyg – ett ord som kan användas till att beskriva en hel mängd intressanta saker – har förvandlats till ett skällsord att rikta mot dem som utbyter artighetsfraser med sverigedemokrater.

”Normalisering” är den åttonde dödssynden, eller möjligen den enda i den liberala kyrkan. Men om vi för ett ögonblick lämnar Jimmie och pojkarna åt sidan, är det inte en del annan ”normalisering” som är värd att undra över.

För tillfället råkar jag befinna mig på en annan kontinent – lång näsa, när ni läser det här är jag hemma igen, inbrottstjuvar – så jag kan ha missat en del, men sjönk inte den där bombningen på Östermalm väldigt snabbt nedåt i rubriklistan? Ett par upprörda intervjuer, någons mobilvideo, ett par skarpa ord i riksdagen, men sedan …

Tja, vad? Det talas så ofta om ”särskilda händelser” att de inte verkar så särskilda längre.

Normalisering.

Den vanliga, lunkande mitten har blivit suspekt.

Det här är bara ett exempel ur mängden, förstås. Det är väldigt mycket märkligt som har normaliserats det senaste decenniet, eller så. Stora och små saker. Att avskaffa försvaret. Vegansk skolmat. Klimatångest. Ibland kan man nästan ana att det enda som inte normaliserats är det normala, som i stället onormaliserats. Den vanliga, lunkande mitten har blivit suspekt.

Vilket förstås återigen kunde föra oss tillbaka till Sverigedemokraterna, denna magnetiska mediepol, men låt oss hålla emot en aning.

En av de bästa delarna av en liberal övertygelse är misstron mot den enväldiga majoriteten. Man måste sätta gränser för majoritetens makt. Ska samhället vara uthärdligt är tricket att i första hand värna minoriteterna. Majoritetsbesluten klarar sig ändå.

Men man kan gå vilse där också.

Det är skillnad mellan att värna minoriteter och att upphöja dem till norm. Att slå ifrån sig den enväldiga majoriteten är något liberaler övat på, men de är sämre på att säga nej till den enväldiga minoriteten. Det är det här som gjort att vi har fått en massa underliga diskussioner, inte minst på universiteten. Göran Rosenberg diskuterade ett exempel i P1:s Godmorgon Världen för en vecka sedan. En lektor som helt enkelt berättat att man i de historiska arkiven måste slå på gamla begrepp, som kan verka stötande i dag, blev anmäld av kränkta studenter, uppkallad till prefekt och en ”likavillkorsspecialist” och åthutad.

Efter ett tag trodde de att skenvärlden var verklig.

Den här sortens vansinne uppstår när ytterkantsminoriteter normaliseras, till den grad att de blir enväldiga. Det har alltid funnits gnälliga, grälsjuka, självupptagna och extrema sekter i offentlighetens utkant. Det är som det ska vara. Men det senaste decenniet har de normaliserats till att bli mitt.

Man kan undra hur vi hamnade här. ”Sociala medier” är ett svar av flera. Hela den samhällsklass – journalister, akademiker, opinionsbildare, politiker – som är satt att beskriva, analysera och hantera samhället, migrerade till skenvärlden Twitter, eller andra liknande skymningsland. De begrep inte att de därigenom upprättade kolonier med knäppgökar och politiska haverister, som alltid sätter tonen på de där arenorna. Efter ett tag trodde de att skenvärlden var verklig. Att det onormala var normalt. De radikaliserade sig själva.

Ni är välkomna tillbaka till den verkliga världen nu. Tillsammans kan vi normalisera det normala.