Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Ni säger att inget slår en svensk sommar – ni ljuger

Vad ska vi egentligen med den svenska sommaren till, frågar sig Johan Hakelius.Foto: ROGER SCHEDERIN / PRESSENS BILD
Ulf Lundell skrev sommarens stora sommarhymn.Foto: MATTIAS HANSSON / IBL

Och vad ska vi egentligen med den svenska sommaren till?

Julen kommer alltid inslagen i självförakt. Jag kan inte minnas en jul sedan sjuttiotalet som inte ackompanjerat all bjällerklang med en sorgsen oboe:

”Alternativ jul”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fira julen med linser. Fira julen med vegoskinka. Fira en okommersiell jul utan klappar. Fira inte julen alls. Gör, kort sagt, vad som helst för att julen ska bli riktigt meningslös. Eller, rättare sagt, läs artiklar om det, som någon pliktskyldigt förutsägbar fritänkare producerat. Prata med dina vänner om det. Fira sedan jul precis som vanligt, med Karl-Bertil och Kalle, griljerad gris och gran.

Jag har mött ytterst få som begått misstaget att fira ”alternativ jul” mer än en gång. De flesta förstår redan första gången att de missuppfattat det hela. Allt tal om alternativ jul är bara till för att vi ska känna oss riktigt fria att slå oss lösa och fira en synnerligen traditionell jul, med de marginella variationer en sådan innebär i olika postnummerområden. Det är en fint, en flyktfantasi, en balanserande skenmanöver, för att vi inte ska drunkna i knäcksmeten.

Jag kan gilla julen just av det skälet. Den vet att den är oaptitligt sockersöt och glänsande flottig. Den har självinsikt. Men den svenska sommaren?

Har någon svensk någonsin fått uppmaningen att fira en ”alternativ sommar”? Har någon fördömande radikal en enda gång rynkat på näsan åt skärgård och matjessill, brunbrända ben och motordunket från en snipa?

Strindberg och Albert Engström fjantade sig i skärgården som vilka borgarbrackor som helst. Carl Larsson målade den, utan antydan till ironi. Carl Anton rimmade på den. Ulf Lundell uppehåller sig vid den på sida efter sida i ”Jack” och skrev till slut Sveriges stora sommarhymn, naken vid strandkanten. Palme hade Fårö, Bohman Sundskär och Adelsohn har Käringön. Utlandssvenskar kommer bara hem för två saker: långvård och den svenska sommaren.

Från höger till vänster, från källarhål till penthouse, är den svenska sommaren helig. Inför den står alla svenskar med beundrande blick och munnen öppen som byfånar.

Varför?

Vi är nu i mitten juli, jag sitter så långt söderut det går att komma i den här frusna tarmen och hösten har redan flåsat mig i nacken i två veckor. Det är kallt, det är blött, det blåser.

Men, säger ni, det finns bra sommardagar också. Och då mäter sig inget med Sverige.

Ni ljuger.

Visst, en riktigt bra sommardag, de är kanske tre om året, kan svensk sommar påminna om Italien, eller om södra Frankrike, eller åtminstone om norra Kalifornien. Men, vet ni, det finns något som påminner ännu mer om Italien, södra Frankrike och norra Kalifornien. Nämligen Italien, södra Frankrike och norra Kalifornien.

Jag har också växt upp med den svenska sommaren. Jag har också mina falska minnen av barndomens somrar som alltid var soliga och varma. Men den oönskade sanningen är att vår sommar alltid varit precis så undermålig som här och nu. Trots alla löften om motsatsen har den inte blivit bättre. Då och då lägger sig en tunn, ljummen fernissa över den arktiska realiteten. Vi fortsätter att låtsas att det är fernissan som är verklig. Vi fortsätter att hylla denna eländiga halvmesyr till varmväder.

Den svenska sommaren skrattar oss rakt i synen. Den saknar julens självinsikt och det gör vi också.